Ofrivillig vilovecka.

Den här veckan har kantats av motgångar sådär rent träningsmässigt. Jag har vaknat upp med ont i halsen om morgnarna, men det försvinner efter någon timme. Jag har försökt följa med vilopulsen för att veta hurudant halsont det är, men egentligen inte blivit speciellt mycket klokare. Men efter att jag på torsdagen vaknade upp med lite mer ont och därmed fick ställa in mitt planerade långpass på 30 km och min gymeftermiddag, så stod det klart att denna vecka får bli en vilovecka.

 

I onsdags sprang jag mitt enda löppass hittills denna vecka. 

 

Jag brukar dras med halsont om morgnarna under hela hösten och vintern och jag brukar efter ett tag alltid kunna konstatera att det är normtillstånd och inget att oroa sig över, men då det dyker upp är det alltid samma fråga: är detta förkylningssymptom eller mitt vanliga vintertillstånd? Därför har jag valt att ta det lite lugnare nu, men jag tänkte nog springa lite grann i helgen i alla fall.

 

Två Fustra-träningar och några promenader har jag dock fått till under min vilovecka hittills, så jag är inte helt inaktiv. Igår firade jag och mannen dessutom 9 år tillsammans och for på middag och bio. Bion blev lite extra spännande med ett brandlarm mitt i, så vi fick en liten bensträckare mitt i filmen.

 

Spännande tordagskväll.

Publicerad 19.09.2014 kl. 14:51

Hög puls eller hög puls?

Helgen kom och gick. Lördagen inledde jag med ytterligare ett morgonpass, en snabb runda på 7 km i morgondimman. Jag var tvungen att komma ut och röra på mig då resten av dagen i princip bestod av att sitta still; först på seminarie, sen i bil och sen på bröllop (och bil igen). Lång dag, sen natt och det innebar att jag sov bort hela förmiddagen på söndagen, vilket jag hatar.

 

Såhär fint var det ute i lördags på morgonen. Jag skulle helst ha stannat åt fotat hela tiden.

 

Något jag också hatar är att ha svaga förkylningssymptom, men inte egentligen vara sjuk. Det har jag nu. Igår var min vilopuls mer än 20 slag över det normala och jag tycker det är otroligt svårt att avgöra om den är hög p.g.a. att jag har något konstigt i kroppen eller om det har andra orsaker (typ järnbrist eller min astma eller stress eller så). Jag valde i alla fall att vila från träningen igår och jag gör det samma idag. Men det känns mest som att jag bara är lat... Jaja, jag vet att ni hört det här förr, men någonstans måste jag ju få gnälla. Imorgon ska jag i alla fall till gymmet för Fustra-träning och planen är också att styrketräna på eftermiddagen. På onsdag har jag sen planerat in ett löppass, så tills dess får nog vilopulsen sjunka, tycker jag.

 

 

Publicerad 15.09.2014 kl. 15:37

Motivationshöjare och ett snabbmatstips.

Den här veckan har jag morgontränat varje dag, åter en gång. Som jag skrev senast så är det ändå en ständig kamp jag för och i princip varje morgon överväger jag att sova vidare istället för att stiga upp. Vad är det då som får mig att välja att stiga upp, trots att tröttheten sitter i hela kroppen och jag vet att natten blev lite för kort även denna gång?

 

Här ser jag fortfarande trött ut, trots att jag både sprungit 11 km och tränat en timme Fustra med min PT.

 

Jag har några saker som jag försöker påminna mig själv om då jag velar mellan att stiga upp och att ligga kvar:

 

  • Jag blir inte piggare av att sova en timme till. Det blir jag faktiskt inte.
  • Känslan efteråt är hur bra som helst.
  • Jag får slappa i soffan hela kvällen om jag stiger upp nu.
  • Jag kan inte skriva på instagram att jag ställt in mitt morgonpass, speciellt inte då jag nyss skrivit hur fantastiskt det är med morgonlöpning.

 

Då jag gått igenom listan brukar jag vara övertygad och så stiger jag upp. Och det är skönt att inte "behöva" träna på kvällen, för ofta vet jag inte hur lång tid jag behöver sätta på att förbereda nästa dags jobb och så och dessutom är jag inte den piggaste i världen på kvällarna heller. Ibland blir det kvällsträning i alla fall, men det är bara bonus.

 

Idag packade jag min vätskeryggsäck (utan vätskeblåsa) och sprang till gymmet. Skorna rymdes inte i min lilla väska, så de sprang jag med som vantar på händerna (det blev varmt!). På gymmet blev det baksida ben och rumpa - bra fredagsstart!

 

Jobbdagen idag var ganska lång och efter jobbet hade jag dessutom ett seminarium att sitta på i fyra timmar (och det fortsätter med sex timmar till imorgon). Mannen är iväg på galej och då jag kom hem var jag alltså hungrig men det fanns ingen mat. Då svängde jag ihop en kantarellpasta som var otroligt god och gick väldigt snabbt att göra. Snabbmat helt enkelt!

 

Kantarellpasta

  • färskpasta (jag hade spenatfettuchini)
  • kantareller 
  • matlagningsgrädde (havregrädde för min del)
  • en stor klick créme bonjour kantarell

 

Koka pastan enligt anvisningar. Bryn kantarellerna i smör, häll på matlagninsgrädden och klicka i färskosten. Låt det puttra ihop sig så länge pastan blir klar. Blanda ihop allt och njut!

 

(Här kunde man ha en läcker pastabild men det var så gott så jag slukade det innan jag hann tänka tanken att fotografera maten.)

Publicerad 12.09.2014 kl. 20:53

Sömnspringare.

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen; jag är ingen morgonmänniska. Varje morgonpass jag åtar mig föregås av en inre kamp mellan mig och ... mig. Men på något sätt lyckas jag ändå övertyga mig själv nästan varje gång att det nog är värt det och så stiger jag upp och tar mig ut och jo, efter någon kilometer av att springa i sömnen så är jag ganska vaken och pigg faktiskt.

 

Igår morse såg det ut såhär då jag sprang i soluppgången.

 

Jag har alltså sprungit varje morgon denna vecka. Idag hade jag egentligen bokat en tid med min Fustra-PT, men igår kväll fick jag ett sms om att den är inställd, så det blev löpning igen. 

 

Dagens pass var grått och dimmigt.

 

Tidiga morgnar borde också innebära tidiga kvällar, men det är jag lite dålig på. Priset för det får jag betala på eftermiddagar och tidiga kvällar då jag är dödstrött. Ungefär så att jag skulle kunna somna stående. Vet inte riktigt hur jag ska lyckas komma mig i säng tidigare, men jag gissar att det kanske löser sig i takt med att det blir mörkare. Att jag liksom hinner fatta att det är kväll lite tidigare. För morgonpassen vill jag inte sluta med, då blir min träning väldigt stympad.

Publicerad 10.09.2014 kl. 20:10

Se det som ett tips.

Jag gjorde egen råchoklad igår. Jag har gjort det tidigare och det var rätt så gott då, men igår hittade jag en helt perfekt smakkombination. Jag testade många olika, men jag tänkte dela med mig av mitt favoritrecept. 

 

Syrlig råchoklad (42 praliner av iskubsstorlek)

  • 1,2 dl kallpressad kokosolja
  • 125 gram kakaosmör
  • 5 msk (~125 gram) ekologisk honung (flytande)
  • 4 rågade matskedar rå kakao
  • 2 rågade matskedar carobpulver
  • 2 rågade matskedar lucumapulver
  • 3 matskedar baobabpulver
  • Ett par nypor himalayasalt
  • 1 tsk ekologiskt vaniljpulver

 

Smält kokosoljan och kakaosmöret i ett vattenbad. Blanda i honungen och blanda om så att honungen löser sig så gott det går. Blanda i de övriga ingredienserna och rör om till en jämn smet. Lägg frysta röda vinbär i bottnen på iskubsformar (4-5 bär per form är lagom). Häll på smeten och in i frysen. Gudomligt gott!

 

(Jag är lite osäker på mängden baobabpulver, då jag delade min smet i tre delar med olika smaksättning och la då en dryg matsked av varje smaksättning. Det bästa är dock att smaka av och bedöma själv om det behövs mer eller mindre. Baobab ger en härligt syrlig smak.)

Publicerad 08.09.2014 kl. 19:44

Ett test.

Eftersom jag kände mig piggare idag så körde jag ett test. Jag brukar göra det då jag känner att jag eventuellt kan ha en förkylning på gång, men jag har inga egentliga symptom (såsom hosta, snuva, feber eller ont i halsen). Bara liksom en aning. Testet jag brukar utföra är att utsätta mig för någon typ av träning för att se om det blir värre eller inte. Blir det inte det så brukar jag köra på som vanligt, men blir det värre så vet jag alltså att jag behöver vila.

 

Testet idag bestod av några timmars skogsvandring med mannen och hunden. Mitt i vandringen blev det också ett nakendopp i havet för min del. Det var kallt, men rätt så skönt ändå. Och jag har nog inte badat naken på 15 år, men vad gör man inte då man plötsligt får en invigelse?!

 

 

Efter vandringen har jag också utfört lättare styrketräning (alltså, egentligen inte bara lättare, utan riktigt lätt) och så sprang jag 9 km nu på kvällen. Löpningen blev i pyramidform med 5 km som gick i stigande fart och sen 4 km i avtagande fart. Det var inga toppfarter, men pulsen var ändå hög, så vi får se hur det känns imorgon bitti.

 

Sjukt vackra vyer på vandringsleden i Maxmo skärgård.

Publicerad 07.09.2014 kl. 22:09

Det säkra före det osäkra.

Efter mitt långpass i torsdags kunde jag definitivt konstatera att min kropp vant sig av med den typen av ansträngning, för jag var vrålhungrig i typ ett dygn efteråt. Tidigare har jag aldrig länt av någon ökad hunger efter långpass, inte ens efter träningspass på 50 km eller efter lopp över maratondistansen eller efter lopp på 100 km. De enda gångerna jag känt såndär bottenlös hunger är efter lopp på minst 24 timmar, så nu är kroppen definitivt chockad. Lite lustigt, men samtidigt tragiskt.

 

Igår valde jag att inte springa eftersom jag sprungit ganska mycket tre dagar i rad. Istället blev det ett benpass på gymmet, men jag hade svårt att få kontakt med rätt muskelgrupper och det blev inte så bra som jag ville. 

 

Idag hade jag tänkt springa, men eftersom jag vaknade efter 8 timmar sömn med känslan av att vara en klubbad säl så fortsatte jag att sova några timmar till och kunde sen konstatera att jag nog inte är 100% med i matchen idag. Mitt planerade löppass blev en promenad istället och det var skönt för solen sken och det var varmt och fint.

 

På promenader kan man spexa till det.

 

Nu på kvällen har jag haft det extremt trevligt då jag fick träffa min fina ex-kollega och vän som var på besök i Vasa. Dessutom stötte jag på en hel drös med bekanta i stadsvimlet - kanske det är så det är om man rör sig ute på stan på lördagskvällar?! Jag är inte van med sånt helt enkelt.

 

 

Publicerad 06.09.2014 kl. 22:37

Vinnarkänsla. I alla fall nästan.

Idag fick jag till stånd veckans andra långa pass. Ett riktigt långpass, det första sen påsken. Det blev 30 km idag och jag kan konstatera att benen orkar bra, men idag var pulsen inte alls med mig. Redan från början låg den för högt och den steg hela tiden för att till sist ligga nästan på tröskeln. Jag kunde inte göra så mycket åt saken, annat än att jag efter 15 km började tillämpa 13+2-taktiken istället för att springa hela tiden som jag gjorde från början. På det sättet gick pulsen ner lite grann emellanåt och jag fick lugna ner andningen.

 

 

Det var ett fint pass med strålande sol och en temperatur på 20 grader. Ganska härligt att kunna springa i shorts och t-shirt ännu i september, och det ser ut att hålla i sig ett tag till. Jag sprang på varierande underlag, även om det till stor del var asfalt, men jag hann till och med ett par kilometer i skogen på skogsstigar vid Molnträsket, så där drogs tempot ner och gjorde i slutändan så att det blev ett par minuter över tre timmar.

 

Känslan efteråt var i alla fall riktigt skön. Det känns som en milstolpe att springa 30 km igen, även om jag vet att jag tuggade distanser som den här till frukost tidigare. Jag borde utgå från var jag är idag och inte jämföra med ifjol, men det är lättare sagt än gjort.

 

Under rundan intog jag energi med jämna mellanrum. Gjorde slut på alla gels jag hittade i skåpet (med bäst före -datum under 2013...) och kunde konstatera att gels nog inte är för mig. Jag klarade mig utan magproblem, men jag hade en känsla i magen av att allt inte var perfekt så om jag hade pressat mig hårdare hade jag antagligen fått se energin komma upp igen.

 

Då jag kom hem och skulle fixa ihop mat så kunde jag snabbt konstatera att vi egentligen inte hade någonting hemma. Det blev att koka soppa på en spik helt enkelt; tömde en öppnad burk passerade tomater och en öppnad burk hasselnöts-rismjölk tillsammans med en halv batat (en STOR en), grönsaksbuljongstärningar, vatten och lite röda linser i en kastrull där jag fräst rödlök och vitlök och lät alltihop koka ihop innan jag mixade soppan slät. Hann precis få maten färdig (men inte äta!) innan jag var tvungen att rusa till jobbet på ett föräldramöte, som jag trodde skulle gå snabbt, men det visade sig att jag var hemma igen först 90 minuter senare och hade alltså hunnit bli ganska vrålhungrig... Det är bättre att hinna äta direkt efter ett långpass helt enkelt.

Publicerad 04.09.2014 kl. 19:49

Hänt sen sist.

I helgen var vi till Tammerfors för att fira vår bröllopsdag. Lite för sent insåg jag att det var Tammerfors maraton på lördag, vilket jag ju hade kunnat delta i, men vi kom oss iväg så pass sent på lördagen att jag ändå inte skulle ha hunnit. Istället blev det en natt i en svit på spahotellet Holiday Club och vandring vid Pyynikkiåsen och kring Suolijärvi i Hervanta på söndagen.

 

Här är jag högst uppe i utsiktstornet vid Pyynikkiåsen.

 

En löprunda med fina vyer över sjöarna vid Tammerfors fick jag också till på söndagen. Det var ganska kuperat och jag sprang på allt från små knixiga stigar i skogen till asfalt, så det blev naturlig fartlek i 10 km.

 

Den här veckan är en skön vecka för min del eftersom jag har det lite lugnare på jobbet. Därför kunde jag sova ut ordentligt igår (även om det innebar att jag skippade två planerade träningspass, då jag i min iver på söndagskvällen hade tänkt stiga upp übertidigt och hinna både springa och gymma före jobbet klockan 11), och det var välbehövligt. Gymmet blev i alla fall av, men det fick vänta till efter jobbet.

 

Köpte två nya toppar från Kari Traa i helgen. En i blått och en i gult.

 

Idag behövde jag faktiskt inte befinna mig på jobbet alls, så jag tog en lugn förmiddag och for sedan ut på en löprunda. Det har gått två veckor nu då jag inte sprungit ett enda pass över 15 km, så idag slog jag till med 20 km så att jag i alla fall har fixat ett längre pass denna vecka. Jag planerar för ett till, men man vet aldrig hur det går.

 

Det gick ganska lätt att springa idag, men pulsen är nog väldigt hög ännu. Dessutom är mitt pannben papperstunt och där har jag nog mycket att jobba på.

 

Efter löpningen var det dags för gym igen, men denna gång Fustra med min PT. Jag köpte 10 gånger till med Fustra eftersom jag under sista gångerna kunde konstatera att jag gått mycket framåt, men att jag inte har löst upp alla spänningar ännu och jag vill verkligen ge det ett ordetligt försök, så nu har jag fyra och en halv vecka till på mig. Idag lossnade det så pass mycket att ryggraden knakade både då jag vred åt höger och vänster och det var första gången någonsin! Jag skulle så gärna vilja få en smärtfri och rörlig rygg, så jag hoppas att de här veckorna ska göra susen.

 

Och så den klassiska gymselfien på det.

Publicerad 02.09.2014 kl. 21:05

1 år.

Idag har jag varit en gift kvinna i ett helt år. Tiden går fort då man har roligt.

 

 

Publicerad 31.08.2014 kl. 20:58

Peppar, peppar.

Förutom min totala breakdown i form av lathet deluxe i helgen så går träningen ganska bra nu. Löpningen flyter på bättre än på länge (peppar, peppar - ta i trä, och allt sånt!) även om jag ännu är en bra bit från fjolårets form. Jag lyckas med att ta mig upp varje morgon för att träna innan jobbet, alltså 13 arbetsdagar hittills, och det gör så gott.

 

Löpning på morgonen och gym på eftermiddagen efter jobbet är ett koncept jag kör ganska ofta.

 

Fustraträningen sjunger på sista versen nu - jag har bara en gång kvar - och det är lite tråkigt. Jag kan förstås göra alla övningarna på egen hand också, men det är svårt att se och känna allt själv så rörelserna blir nog renare med någon som petar lite i dem hela tiden. Det har alltså gått fem veckor nu då jag inte tränat framsida lår och inte heller axlar och bröst. Jag har bara cyklat en enda gång under den tiden - allt för att hjälpa min väg mot en icke-så-spänd höft, mjuka axlar och framförallt; en smärtfri ländrygg. Jag är inte i mål ännu, men jag har inte heller någon plan för fortsättningen.

 

I övrigt rullar det på ganska bra, även om jag tycker att sommaren tog slut lite abrupt. Jag hann inte riktigt fatta att det typ blev ... höst. Fast för mig är augusti nog en sommarmånad, trots regn och rusk. Juni var ju inte direkt bättre...

 

Gummistövlarna åkte på då jag gick till jobbet idag. Borde ha tagit regnbyxor också, för jag blev blöt...

Publicerad 27.08.2014 kl. 14:05

En såndär helg.

Jag har haft en väldigt oproduktiv helg. Inte alls som jag tänkt mig, men det måste väl vara så ibland också. Idag hade jag tänkt springa 30 km, för att öka på långpasset från förra veckan, men eftersom jag sköt upp det och sköt upp det och sköt upp det, så blev det inte mer än 14 km till slut. Visst, det var veckans längsta pass, men det går inte direkt att kalla för långpass.

 

Det intressanta med löpningen just nu är att mina ben verkligen, verkligen vill springa i lite högre tempo än jag lallat runt i det senaste månaderna, men mina lungor är inte där än. Så jag försöker bromsa farten för att andningen ska flyta på lite bättre, men det går inte så bra, utan jag hamnar ändå på en puls som ligger lite, lite ovanför det bekväma. Men det är väl där man borde ligga om man vill utvecklas och det är ju inte direkt så att jag slår några världsrekord med den fart jag håller heller.

 

Inga världsrekord slogs här heller, men ett FM-silver fick jag i alla fall. Och min tid placerar mig fortfarande på tredje plats på listan över de bästa damerna genom tiderna på 100 km i Finland.

 

Förutom andningen tampas jag just nu med en viss tristess då det kommer till löpningen. Inte p.g.a. löpningen i sig, utan p.g.a. löprundorna, eller närmare bestämt de första och de sista kilometerna på varje runda. Jag är riktigt led alla vägar som leder till och bort från vårt hus just nu och helst skulle jag ta cykel eller bil för att kunna springa någon annanstans, men då försvinner enkelheten med löpningen lite grann så det är inte ett reellt alternativ. Försöker variera mig lite grann i alla fall, men då man har bott på samma ställe i snart sju år så känner man till löpvägarna ganska bra...

 

Precis så här är det. Så jag är en löpare.

 

Publicerad 24.08.2014 kl. 21:14

Bra vanor.

Hittills har jag lyckats riktigt bra med att skapa bra träningsrutiner så länge jag jobbat. Varje dag har jag stigit upp och tränat något innan jobbet och ofta har det också blivit ett pass till senare under dan. Det är något som jag verkligen vill hålla i, för jag mår så mycket bättre av att inte skjuta upp träningen till kvällen.

 

Idag morse blev det ett löppass. Jag var inte alls taggad då jag for ut, men efter en första långsam kilometer så hände något och plötsligt sprang jag i ungefär samma farter som jag gjorde ifjol (nästan i alla fall) och med nästan samma puls ockå. Dessutom kändes det som att tekniken var bra och benen var pigga. Vågar ju nästan inte skriva ut det här - för tänk om det inte händer igen? 

 

Nåväl, det blev i alla fall 11 km på under en timme och det händer inte varje dag numera. Visst sprang jag ytterligare någon minut snabbare på mosvarande pass ifjol och hade pulsen några slag lägre, men det var inte samma skillnader som det varit tidigare. Ska kapsla in och spara det här minnet så jag kan ta fram det då det går trögt nästa gång.

 

Mitt eftermiddagspass idag gick däremot inte riktigt lika bra. Det var ett styrketräningspass för mage och rygg och jag tycker att det är så förbenat tråkigt att träna mage. Men eftersom jag verkligen behöver det så gör jag det ändå, fast idag ville det inte riktigt bli bra. Jag hade svårt att hitta kontakt, både i mage och rygg, och jag var nog mest nöjd då passet var över. Lite balans i tillvaron måste man ju ha; två lyckade pass per dag är nog för mycket.

Publicerad 20.08.2014 kl. 20:56

Morgonstund har guld i mun.

Idag var det dags för en såndär übertidig morgon. Klockan väckte mig redan 05.45 och en stund senare var jag ute. Första kilometern gick väldigt, väldigt trögt, men småningom lättade det och jag sprang bara snabbare och snabbare tills jag till sist hade fått ihop 10 km morgonlöpning. Himla bra start på dagen, fast sängen lockar så himla mycket innan.

 

Efter jobbet for jag till gymmet för dagens andra träningspass. Fokus på baksida ben och rumpa idag och jag tyckte jag fick det att kännas riktigt bra. Hoppas på att känna av det imorgon också. Den träningsdagbok jag skaffat för att hålla bättre koll på styrketräningen är för övrigt riktigt bra och med hjälp av den ser jag till att öka lite grann varje gång jag är på gymmet. Jag lyckas inte öka i varje övning varje gång, men på något sätt får jag alltid till lite mer än förra gången. Bra sak det där, trots att jag ändå bokför det mesta på nätet.

 

11,90 eurosar på adlibris.Tyckte det var överkomligt.

 

Inga ursäkter om man ska bygga en stark och skadefri kropp.

 

Imorgon är det tidig morgon som gäller igen då jag har en Fustra-PT-timme inbokad redan klockan 6.30. Känner mig förstås stelare än någonsin just nu, trots att mina rörlighetsövningar gick rätt så bra idag på dagen, men förhoppningsvis lyckas jag mjuka upp mig imorgon igen.

Publicerad 18.08.2014 kl. 22:09

Träningssöndagen.

Söndagar brukar vara långpassdagar och de senaste söndagarna har jag faktiskt återupptagit den traditionen igen. Idag hade jag tänkt springa mer eller mindre direkt jag steg upp, men av någon anledning hamnde jag i soffan framför facebook istället. Det verkar ändå som att det var meningen på något sätt för tack vare det såg jag att Camilla satt ut en förfrågan om sällskap på ett pass i Gerby idag och eftersom jag tänkt springa långt så hakade jag på.

 

Camilla ville springa en timme runt på spånbanan, så vi bestämde en tid och jag packade med mig vatten och lite energi och for iväg. Pulsen var skyhög från början. Verkligen alarmerande "vänd-om-det-här-är-farligt"-hög. Det kändes dock inte riktigt så illa, så efter 2 km stannade jag och fixade lite med pulsbandet. Resåren har släppt efter rejält på mitt pulsband så det sitter väldigt illa kring min lilla bröstkorg, men efter att ha spänt åt det lite så blev siffrorna bättre och pulsen var bara 10-15 slag högre än normalt, jämfört med 20-25 slag innan.

 

Efter 6,5 km mötte jag Camilla och vi började springa runt på spånbanan. Ett varv är ca. 2 km långt och det är lite kuperat så det var inte jättelätt, men med sällskap går allt lite bättre. Vi bytte varv ibland och drack lite varje varv och vips hade vi sprungit sex varv. Längre än Camilla tänkt från början tror jag, men bra gick det och jag var superglad för sällskapet. Efter det var det ju bara att springa hem igen för min del och jag skulle lätt få mina planerade 25 km.

 

Fick i mig lite energi också. Hade glömt bort att jag hade dessa, så nu fick de hänga med. De smakar godis och funkar bra för mig. Såg dock att datumet hade gått ut för ganska längesen...

 

Då vi skulle springa iväg från spånbanan märkte jag dock att vattnet i min ryggsäck tagit slut, så jag stannade och köpte vatten att fylla på med vid S-market. Ville inte springa törstig nu när känslan hittills var så himla bra. Sen var det bara att pinna på hemåt och som tur är går det nerför hem från Gerby. Då jag hade 25 km på klockan var jag ännu en bit hemifrån, så jag sprang vidare. Stannade för ett dopp i havet efter 25,5 km och det var riktigt skönt, men det märks att vattnet är kallare nu än det varit de senaste veckorna. Efter 26 km kände jag mig nöjd och promenerade de sista hundra metrarna hem. Det blev det längsta passet sen april.

 

 

Jag är glad att passet gick så bra idag. Det kändes lätt hela vägen, trots att pulsen låg så högt. Jag kan förstås inte hjälpa att jag jämför mig med "fornstora dar" (alltså förra året), men samtidigt försöker jag inse att det är härifrån jag måste jobba nu. 

 

Dagen var dock inte slut här utan nu på kvällen har jag också besökt gymmet för den åttonde (!!) gången den här veckan. Det blev veckans fjärde styrketräningspass, för mage och rygg denna gång, och därmed kunde jag knyta ihop säcken för veckans träning. Trots jobbstart har jag fått ihop 15 timmar träning denna vecka (precis som förra veckan) och det är en bra mix av löpning, styrketräning och rörlighetsträning. Riktigt nöjd med det!

Publicerad 17.08.2014 kl. 21:22

Foto: Tor Wennström, Hbl.

 

Jag heter Johanna och jag är en löpare. Faktum är att jag är en ultralöpare. Jag har sprungit ultralopp på upp till 48 timmar och tror inte att det finns någon gräns för hur långt man kan springa. Ni får gärna kontakta mig på: johanna.hedvik [ät] luukku.com
 

I samarbete med:
 

 


Personbästa:

Halvmaraton 1:36:52 (2013)
Maraton 3:29:26 (2012)
100 km 9:03:43 (2013)
6 timmar 63,054 km (2009)
(Inofficiellt ~68 km (2013))
24 timmar 162,73 km (2010)
(Inofficiellt ~170 km (2012))
48 timmar 251,2436 km (2011)