Flytt fältet.

Jag har flytt fältet. Befinner mig i New York i en dryg vecka och hoppas verkligen att jag ska lyckas bli av med en del inre stress under veckan och acceptera att jag inte kan göra något åt alla de motgångar som drabbat mig och att jag bara behöver lära mig att leva med dem, även om det smärtar. Om ni vill ha lite tätare uppdateringar så är det på instagram ni ska hänga, jag heter johannahedvik där.
Publicerad 12.10.2014 kl. 19:41

Jag är inte bitter, men kan det inte vända snart?

Det senaste året har varit ett tungt år för min del. Jag har mött motgång på motgång, en del mindre och en del större. En del har påverkat mig direkt och andra har påverkat folk i min närhet och mig mer indirekt. För en vecka sen tänkte jag att nu kan det nog inte bli värre, men visst blev det det... Så tungt som allt varit den senaste veckan så önskar jag nog inte att det skulle behöva kännas för någon. 

 

Allt detta känns som psykisk stress i min kropp. Jag har det inte speciellt stressigt på jobbet, det är inte svårt att hinna med sånt jag behöver göra, men när livet vänder sig emot en så upplever kroppen att den är stressad i alla fall. Jag sover rätt så bra och ganska mycket varje natt, men jag blir ändå trött fort. Jag har ingen större aptit utan skulle helst leva på smörgåsar och godis.

 

Dessutom är min puls är skyhög (speciellt den senaste veckan) och det innebär att löpningen - mitt andingshål - inte fungerar som den terapi den brukar fungera som, eftersom det är så himla tungt och går så infernaliskt långsamt. Idag försökte jag springa lugnt i 6-fart, men pulsen låg kring tröskeln så för att inte springa slut på mig la jag på pulslarm på klockan. Jag försökte alltså hålla mig mellan 130 och 150 slag/minut, men klockan pep i ett om att min puls var för hög så det blev en hel del gånginslag... Lätt stressande det också. Det blev i alla fall 15 km och jag försökte njuta av den blå himlen och de färggranna träden, men ibland är sånt lättare sagt än gjort.

 

(Vill bara förtydliga att de pulsproblem jag haft det senaste året är en av de motgångar jag drabbats av, de är alltså inte ett symptom. Den senaste veckans förhöjda puls är således en förhöjning av den redan förhöjda pulsen, vilket innebär att jag nu knappt kan ta ett löpsteg utan att bli andfådd som f*n.)

Publicerad 05.10.2014 kl. 20:09

Men om det inte finns någon avtagsväg till vänster då?

 

Publicerad 02.10.2014 kl. 17:53

Helgerna bara rusar förbi.

Vet inte riktigt vad som hände där mellan fredag eftermiddag och söndag kväll, men dagarna försvann på något sätt. Igår sov jag länge och hann därför inte med allt som jag hade tänkt hinna med. Jag prioriterade bort mitt löppass och tog istället med mig Muffins ut i skogen. Hon fyllde år i torsdags så det här var hennes födelsedagspresent; en promenad runt en sjö på ett ställe hon inte besökt tidigare. Det var definitift lycklig_hund_07.

 

Ser ni hur svansen viftar? Den där lyckan alltså.

 

På lördag kväll var vi på KAJ:s skivrelease på Ritz. De pojkarna gör en aldrig besviken. De är fenomenalt bra helt enkelt. En skiva följde med hem också, deras första skiva finns också i samlingen. Lyssnar nästan aldrig på cd-skivor, men jag måste ändå ha de här två ... bara för att.

 

Idag for jag däremot ut på ett löppass nästan direkt jag steg upp. Pulsen var alldeles för hög redan då jag stod och väntade på satelliter. Antagligen sitter förkylningen kvar i kroppen, men jag känner inte alls av den, så det är lite surt att den ännu ska påverka löpningen... Jag körde 13+2-taktiken just på grund av pulsen, för den var nära tröskeln under tiden jag sprang (trots snigeltempo alltså...). Benen var jättepigga, men om inte lungorna är med på noterna så hjälper det föga. 15 km fick jag ihop i alla fall, men jag räddade nog inte riktigt veckomängden ändå...

 

Dagens pass i bilder. Grått, men med höstiga färger. 

 

Publicerad 28.09.2014 kl. 22:52

It doesn't matter how slow you go.

Idag var dagen då jag bestämde mig för att jag är tillräckligt frisk för att träna igen. Halsontet försvann under natten mellan tisdag och onsdag och istället började jag låta förkyld (ni vet, sådär nasal). Men, halsontet är den avgörande faktorn och därför var det dags att testa på det där med träning idag igen.

 

Jag har boostat som en tok då jag varit sjuk. Smoothies fyllda med grönkål, spenat och finsk superfood (alltså havtorn och blåbär), samt te med ingefära och citron. Kanske det var det som var avgörande.

 

Jag hade en Fustra-timmen inbokad med min PT idag och jag ville inte avboka ännu en av dessa, så det var också därför som jag tyckte att idag var dagen D. Jag bestämde mig ändå också för att springa en bit innan Fustran. Det blev ett väldigt kort och väldigt långsamt pass. Bara 5 km, med medeltempo 6:15/km. Jag gick ett par hundra meter då och då för att sänka pulsen (för den visade nog på att jag ännu har lite förkylning kvar i kroppen...), men benen och huvudet älskade att springa igen. Lungorna not so much. Hoppas bara att det inte blir värre igen nu... Jag ska fortsätta boosta.

 

Det är höst nu. Bara 5 grader ute och regntungt. Vantarna åkte på för första gången på en löprunda. Hade nog hoppats på tvåsiffriga plusgrader lite längre än såhär.

Publicerad 25.09.2014 kl. 10:26

Sjukstuga.

I helgen slog förkylningen till ordentligt och jag hade väldigt ont i halsen, speciellt på söndag. Det har fortsatt efter helgen också, men jag hoppas att det snart ska ge med sig. Jag är liksom tillräckligt sjuk för att inte träna (mer än promenader), men inte tillräckligt sjuk för att kunna stanna hemma från jobbet. Inte direkt ett optimalt läge.

 

Återkommer när jag är på banan igen.

Publicerad 23.09.2014 kl. 10:29

Ofrivillig vilovecka.

Den här veckan har kantats av motgångar sådär rent träningsmässigt. Jag har vaknat upp med ont i halsen om morgnarna, men det försvinner efter någon timme. Jag har försökt följa med vilopulsen för att veta hurudant halsont det är, men egentligen inte blivit speciellt mycket klokare. Men efter att jag på torsdagen vaknade upp med lite mer ont och därmed fick ställa in mitt planerade långpass på 30 km och min gymeftermiddag, så stod det klart att denna vecka får bli en vilovecka.

 

I onsdags sprang jag mitt enda löppass hittills denna vecka. 

 

Jag brukar dras med halsont om morgnarna under hela hösten och vintern och jag brukar efter ett tag alltid kunna konstatera att det är normtillstånd och inget att oroa sig över, men då det dyker upp är det alltid samma fråga: är detta förkylningssymptom eller mitt vanliga vintertillstånd? Därför har jag valt att ta det lite lugnare nu, men jag tänkte nog springa lite grann i helgen i alla fall.

 

Två Fustra-träningar och några promenader har jag dock fått till under min vilovecka hittills, så jag är inte helt inaktiv. Igår firade jag och mannen dessutom 9 år tillsammans och for på middag och bio. Bion blev lite extra spännande med ett brandlarm mitt i, så vi fick en liten bensträckare mitt i filmen.

 

Spännande tordagskväll.

Publicerad 19.09.2014 kl. 14:51

Hög puls eller hög puls?

Helgen kom och gick. Lördagen inledde jag med ytterligare ett morgonpass, en snabb runda på 7 km i morgondimman. Jag var tvungen att komma ut och röra på mig då resten av dagen i princip bestod av att sitta still; först på seminarie, sen i bil och sen på bröllop (och bil igen). Lång dag, sen natt och det innebar att jag sov bort hela förmiddagen på söndagen, vilket jag hatar.

 

Såhär fint var det ute i lördags på morgonen. Jag skulle helst ha stannat åt fotat hela tiden.

 

Något jag också hatar är att ha svaga förkylningssymptom, men inte egentligen vara sjuk. Det har jag nu. Igår var min vilopuls mer än 20 slag över det normala och jag tycker det är otroligt svårt att avgöra om den är hög p.g.a. att jag har något konstigt i kroppen eller om det har andra orsaker (typ järnbrist eller min astma eller stress eller så). Jag valde i alla fall att vila från träningen igår och jag gör det samma idag. Men det känns mest som att jag bara är lat... Jaja, jag vet att ni hört det här förr, men någonstans måste jag ju få gnälla. Imorgon ska jag i alla fall till gymmet för Fustra-träning och planen är också att styrketräna på eftermiddagen. På onsdag har jag sen planerat in ett löppass, så tills dess får nog vilopulsen sjunka, tycker jag.

 

 

Publicerad 15.09.2014 kl. 15:37

Motivationshöjare och ett snabbmatstips.

Den här veckan har jag morgontränat varje dag, åter en gång. Som jag skrev senast så är det ändå en ständig kamp jag för och i princip varje morgon överväger jag att sova vidare istället för att stiga upp. Vad är det då som får mig att välja att stiga upp, trots att tröttheten sitter i hela kroppen och jag vet att natten blev lite för kort även denna gång?

 

Här ser jag fortfarande trött ut, trots att jag både sprungit 11 km och tränat en timme Fustra med min PT.

 

Jag har några saker som jag försöker påminna mig själv om då jag velar mellan att stiga upp och att ligga kvar:

 

  • Jag blir inte piggare av att sova en timme till. Det blir jag faktiskt inte.
  • Känslan efteråt är hur bra som helst.
  • Jag får slappa i soffan hela kvällen om jag stiger upp nu.
  • Jag kan inte skriva på instagram att jag ställt in mitt morgonpass, speciellt inte då jag nyss skrivit hur fantastiskt det är med morgonlöpning.

 

Då jag gått igenom listan brukar jag vara övertygad och så stiger jag upp. Och det är skönt att inte "behöva" träna på kvällen, för ofta vet jag inte hur lång tid jag behöver sätta på att förbereda nästa dags jobb och så och dessutom är jag inte den piggaste i världen på kvällarna heller. Ibland blir det kvällsträning i alla fall, men det är bara bonus.

 

Idag packade jag min vätskeryggsäck (utan vätskeblåsa) och sprang till gymmet. Skorna rymdes inte i min lilla väska, så de sprang jag med som vantar på händerna (det blev varmt!). På gymmet blev det baksida ben och rumpa - bra fredagsstart!

 

Jobbdagen idag var ganska lång och efter jobbet hade jag dessutom ett seminarium att sitta på i fyra timmar (och det fortsätter med sex timmar till imorgon). Mannen är iväg på galej och då jag kom hem var jag alltså hungrig men det fanns ingen mat. Då svängde jag ihop en kantarellpasta som var otroligt god och gick väldigt snabbt att göra. Snabbmat helt enkelt!

 

Kantarellpasta

  • färskpasta (jag hade spenatfettuchini)
  • kantareller 
  • matlagningsgrädde (havregrädde för min del)
  • en stor klick créme bonjour kantarell

 

Koka pastan enligt anvisningar. Bryn kantarellerna i smör, häll på matlagninsgrädden och klicka i färskosten. Låt det puttra ihop sig så länge pastan blir klar. Blanda ihop allt och njut!

 

(Här kunde man ha en läcker pastabild men det var så gott så jag slukade det innan jag hann tänka tanken att fotografera maten.)

Publicerad 12.09.2014 kl. 20:53

Sömnspringare.

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen; jag är ingen morgonmänniska. Varje morgonpass jag åtar mig föregås av en inre kamp mellan mig och ... mig. Men på något sätt lyckas jag ändå övertyga mig själv nästan varje gång att det nog är värt det och så stiger jag upp och tar mig ut och jo, efter någon kilometer av att springa i sömnen så är jag ganska vaken och pigg faktiskt.

 

Igår morse såg det ut såhär då jag sprang i soluppgången.

 

Jag har alltså sprungit varje morgon denna vecka. Idag hade jag egentligen bokat en tid med min Fustra-PT, men igår kväll fick jag ett sms om att den är inställd, så det blev löpning igen. 

 

Dagens pass var grått och dimmigt.

 

Tidiga morgnar borde också innebära tidiga kvällar, men det är jag lite dålig på. Priset för det får jag betala på eftermiddagar och tidiga kvällar då jag är dödstrött. Ungefär så att jag skulle kunna somna stående. Vet inte riktigt hur jag ska lyckas komma mig i säng tidigare, men jag gissar att det kanske löser sig i takt med att det blir mörkare. Att jag liksom hinner fatta att det är kväll lite tidigare. För morgonpassen vill jag inte sluta med, då blir min träning väldigt stympad.

Publicerad 10.09.2014 kl. 20:10

Se det som ett tips.

Jag gjorde egen råchoklad igår. Jag har gjort det tidigare och det var rätt så gott då, men igår hittade jag en helt perfekt smakkombination. Jag testade många olika, men jag tänkte dela med mig av mitt favoritrecept. 

 

Syrlig råchoklad (42 praliner av iskubsstorlek)

  • 1,2 dl kallpressad kokosolja
  • 125 gram kakaosmör
  • 5 msk (~125 gram) ekologisk honung (flytande)
  • 4 rågade matskedar rå kakao
  • 2 rågade matskedar carobpulver
  • 2 rågade matskedar lucumapulver
  • 3 matskedar baobabpulver
  • Ett par nypor himalayasalt
  • 1 tsk ekologiskt vaniljpulver

 

Smält kokosoljan och kakaosmöret i ett vattenbad. Blanda i honungen och blanda om så att honungen löser sig så gott det går. Blanda i de övriga ingredienserna och rör om till en jämn smet. Lägg frysta röda vinbär i bottnen på iskubsformar (4-5 bär per form är lagom). Häll på smeten och in i frysen. Gudomligt gott!

 

(Jag är lite osäker på mängden baobabpulver, då jag delade min smet i tre delar med olika smaksättning och la då en dryg matsked av varje smaksättning. Det bästa är dock att smaka av och bedöma själv om det behövs mer eller mindre. Baobab ger en härligt syrlig smak.)

Publicerad 08.09.2014 kl. 19:44

Ett test.

Eftersom jag kände mig piggare idag så körde jag ett test. Jag brukar göra det då jag känner att jag eventuellt kan ha en förkylning på gång, men jag har inga egentliga symptom (såsom hosta, snuva, feber eller ont i halsen). Bara liksom en aning. Testet jag brukar utföra är att utsätta mig för någon typ av träning för att se om det blir värre eller inte. Blir det inte det så brukar jag köra på som vanligt, men blir det värre så vet jag alltså att jag behöver vila.

 

Testet idag bestod av några timmars skogsvandring med mannen och hunden. Mitt i vandringen blev det också ett nakendopp i havet för min del. Det var kallt, men rätt så skönt ändå. Och jag har nog inte badat naken på 15 år, men vad gör man inte då man plötsligt får en invigelse?!

 

 

Efter vandringen har jag också utfört lättare styrketräning (alltså, egentligen inte bara lättare, utan riktigt lätt) och så sprang jag 9 km nu på kvällen. Löpningen blev i pyramidform med 5 km som gick i stigande fart och sen 4 km i avtagande fart. Det var inga toppfarter, men pulsen var ändå hög, så vi får se hur det känns imorgon bitti.

 

Sjukt vackra vyer på vandringsleden i Maxmo skärgård.

Publicerad 07.09.2014 kl. 22:09

Det säkra före det osäkra.

Efter mitt långpass i torsdags kunde jag definitivt konstatera att min kropp vant sig av med den typen av ansträngning, för jag var vrålhungrig i typ ett dygn efteråt. Tidigare har jag aldrig länt av någon ökad hunger efter långpass, inte ens efter träningspass på 50 km eller efter lopp över maratondistansen eller efter lopp på 100 km. De enda gångerna jag känt såndär bottenlös hunger är efter lopp på minst 24 timmar, så nu är kroppen definitivt chockad. Lite lustigt, men samtidigt tragiskt.

 

Igår valde jag att inte springa eftersom jag sprungit ganska mycket tre dagar i rad. Istället blev det ett benpass på gymmet, men jag hade svårt att få kontakt med rätt muskelgrupper och det blev inte så bra som jag ville. 

 

Idag hade jag tänkt springa, men eftersom jag vaknade efter 8 timmar sömn med känslan av att vara en klubbad säl så fortsatte jag att sova några timmar till och kunde sen konstatera att jag nog inte är 100% med i matchen idag. Mitt planerade löppass blev en promenad istället och det var skönt för solen sken och det var varmt och fint.

 

På promenader kan man spexa till det.

 

Nu på kvällen har jag haft det extremt trevligt då jag fick träffa min fina ex-kollega och vän som var på besök i Vasa. Dessutom stötte jag på en hel drös med bekanta i stadsvimlet - kanske det är så det är om man rör sig ute på stan på lördagskvällar?! Jag är inte van med sånt helt enkelt.

 

 

Publicerad 06.09.2014 kl. 22:37

Vinnarkänsla. I alla fall nästan.

Idag fick jag till stånd veckans andra långa pass. Ett riktigt långpass, det första sen påsken. Det blev 30 km idag och jag kan konstatera att benen orkar bra, men idag var pulsen inte alls med mig. Redan från början låg den för högt och den steg hela tiden för att till sist ligga nästan på tröskeln. Jag kunde inte göra så mycket åt saken, annat än att jag efter 15 km började tillämpa 13+2-taktiken istället för att springa hela tiden som jag gjorde från början. På det sättet gick pulsen ner lite grann emellanåt och jag fick lugna ner andningen.

 

 

Det var ett fint pass med strålande sol och en temperatur på 20 grader. Ganska härligt att kunna springa i shorts och t-shirt ännu i september, och det ser ut att hålla i sig ett tag till. Jag sprang på varierande underlag, även om det till stor del var asfalt, men jag hann till och med ett par kilometer i skogen på skogsstigar vid Molnträsket, så där drogs tempot ner och gjorde i slutändan så att det blev ett par minuter över tre timmar.

 

Känslan efteråt var i alla fall riktigt skön. Det känns som en milstolpe att springa 30 km igen, även om jag vet att jag tuggade distanser som den här till frukost tidigare. Jag borde utgå från var jag är idag och inte jämföra med ifjol, men det är lättare sagt än gjort.

 

Under rundan intog jag energi med jämna mellanrum. Gjorde slut på alla gels jag hittade i skåpet (med bäst före -datum under 2013...) och kunde konstatera att gels nog inte är för mig. Jag klarade mig utan magproblem, men jag hade en känsla i magen av att allt inte var perfekt så om jag hade pressat mig hårdare hade jag antagligen fått se energin komma upp igen.

 

Då jag kom hem och skulle fixa ihop mat så kunde jag snabbt konstatera att vi egentligen inte hade någonting hemma. Det blev att koka soppa på en spik helt enkelt; tömde en öppnad burk passerade tomater och en öppnad burk hasselnöts-rismjölk tillsammans med en halv batat (en STOR en), grönsaksbuljongstärningar, vatten och lite röda linser i en kastrull där jag fräst rödlök och vitlök och lät alltihop koka ihop innan jag mixade soppan slät. Hann precis få maten färdig (men inte äta!) innan jag var tvungen att rusa till jobbet på ett föräldramöte, som jag trodde skulle gå snabbt, men det visade sig att jag var hemma igen först 90 minuter senare och hade alltså hunnit bli ganska vrålhungrig... Det är bättre att hinna äta direkt efter ett långpass helt enkelt.

Publicerad 04.09.2014 kl. 19:49

Hänt sen sist.

I helgen var vi till Tammerfors för att fira vår bröllopsdag. Lite för sent insåg jag att det var Tammerfors maraton på lördag, vilket jag ju hade kunnat delta i, men vi kom oss iväg så pass sent på lördagen att jag ändå inte skulle ha hunnit. Istället blev det en natt i en svit på spahotellet Holiday Club och vandring vid Pyynikkiåsen och kring Suolijärvi i Hervanta på söndagen.

 

Här är jag högst uppe i utsiktstornet vid Pyynikkiåsen.

 

En löprunda med fina vyer över sjöarna vid Tammerfors fick jag också till på söndagen. Det var ganska kuperat och jag sprang på allt från små knixiga stigar i skogen till asfalt, så det blev naturlig fartlek i 10 km.

 

Den här veckan är en skön vecka för min del eftersom jag har det lite lugnare på jobbet. Därför kunde jag sova ut ordentligt igår (även om det innebar att jag skippade två planerade träningspass, då jag i min iver på söndagskvällen hade tänkt stiga upp übertidigt och hinna både springa och gymma före jobbet klockan 11), och det var välbehövligt. Gymmet blev i alla fall av, men det fick vänta till efter jobbet.

 

Köpte två nya toppar från Kari Traa i helgen. En i blått och en i gult.

 

Idag behövde jag faktiskt inte befinna mig på jobbet alls, så jag tog en lugn förmiddag och for sedan ut på en löprunda. Det har gått två veckor nu då jag inte sprungit ett enda pass över 15 km, så idag slog jag till med 20 km så att jag i alla fall har fixat ett längre pass denna vecka. Jag planerar för ett till, men man vet aldrig hur det går.

 

Det gick ganska lätt att springa idag, men pulsen är nog väldigt hög ännu. Dessutom är mitt pannben papperstunt och där har jag nog mycket att jobba på.

 

Efter löpningen var det dags för gym igen, men denna gång Fustra med min PT. Jag köpte 10 gånger till med Fustra eftersom jag under sista gångerna kunde konstatera att jag gått mycket framåt, men att jag inte har löst upp alla spänningar ännu och jag vill verkligen ge det ett ordetligt försök, så nu har jag fyra och en halv vecka till på mig. Idag lossnade det så pass mycket att ryggraden knakade både då jag vred åt höger och vänster och det var första gången någonsin! Jag skulle så gärna vilja få en smärtfri och rörlig rygg, så jag hoppas att de här veckorna ska göra susen.

 

Och så den klassiska gymselfien på det.

Publicerad 02.09.2014 kl. 21:05

Foto: Tor Wennström, Hbl.

 

Jag heter Johanna och jag är en löpare. Faktum är att jag är en ultralöpare. Jag har sprungit ultralopp på upp till 48 timmar och tror inte att det finns någon gräns för hur långt man kan springa. Ni får gärna kontakta mig på: johanna.hedvik [ät] luukku.com
 

I samarbete med:
 

 


Personbästa:

Halvmaraton 1:36:52 (2013)
Maraton 3:29:26 (2012)
100 km 9:03:43 (2013)
6 timmar 63,054 km (2009)
(Inofficiellt ~68 km (2013))
24 timmar 162,73 km (2010)
(Inofficiellt ~170 km (2012))
48 timmar 251,2436 km (2011)