Att längta efter gymmet.

Jag älskar att springa. Jag definierar mig som löpare och om jag inte springer är det som att en bit av mig fattas. Men just nu är det faktiskt styrketräningen som känns allra, allra roligast och jag skulle helst vilja besöka gymmet varje dag. 

 

 

Jag har kanske skrivit det här tidigare, för jag har gillat gymmet skarpt ända sen i somras, men det slog mig ändå igår hur himla roligt jag tycker det är att lyfta vikter nu. Och springa. Jag fattar inte varför man ska behöva välja, men det känns som att det är väldigt få som sysslar med både och. Löpare ser ofta styrketräningen som ett tråkigt "måste" och då löpare tränar styrka så är det ofta korta pass med fokus på löpmuskler, precis som jag själv gjorde förr. De som gymmar aktivt däremot så tenderar ofta att se på löpning som "cardio" och "cardio" är jobbigt och tråkigt. 

 

Men tänk, kombinerar man båda så är det SÅÅÅ SKOJ! Jag är nästan exalterad - tänk att det tog så många år innan jag fattade att kombinera det jag började med (styrketräningen) med det jag sen fortsatte med (löpningen).

Publicerad igår kl. 19:07

På fel sida strecket.

Den här vintern verkar bli av den sort som jag ogillar mest. Detta på grund av att temperaturen envisas med att pendla mellan att gå över och under nollstrecket. Att det töar och slaskar och sen fryser på gör att det hela tiden är jobbigt löpväder - och inte så himla roligt väder annars heller. Men sådana vintrar har vi ibland.

 

Idag hade temperaturen igen krupit upp på "fel sida" strecket. Det regnade och slaskade idag morse då jag får iväg på min morgonrunda och om det inte var många centimeter med slask så var det is istället.

 

 

Icebugsen hjälper fint mot isen, men inag dubbar i världen hjälper mot att slira i slasket. Trots detta lyckades jag förvånansvärt bra med dagens pass. Jag började lugnt, precis som jag alltid gör på morgnarna, men fortsatte sen i högre och högre fart. Varje kilometer gick snabbare än kilometern innan och jag avslutade med en tolfte kilometer på 4:45 - vilket i dagsläget är rätt så bra såhär innan frukost.

 

Nu hoppas jag att temperaturen ska krypa ner under noll, att det ska snöa och sen hållas stabilt tills början av mars. Sen vill jag ha vår! (Egentligen vill jag ha vår redan nu, men man måste ju vara realistisk också).

Publicerad 29.01.2015 kl. 20:47

One of those days.

Idag vaknade jag och ville inte stiga upp. Jag skulle helst bara ha dragit täcket över huvudet och blivit kvar i sängen hela dagen. Sådana dagar kommer ibland - tack och lov inte lika ofta nu som i höstas - men det är ändå lite tråkigt, speciellt som jag igår var uppspelt som ett litet barn inför julafton eftersom jag skulle träna ben på gymmet idag.

 

Nåja, ben på gymmet blev det i alla fall, för jag kunde ju inte bli kvar i sängen då jag har ett jobb att gå till. Benpasset blev till och med rätt så bra, även om jag hade lite krångel med ryggen i början. Lyckades i alla fall öka i nästan alla övningar och det var minst sagt svettigt!

 

Bilden är från måndagens gympass då det stod bröst/triceps/mage på schemat.

 

Lite spring får jag till med jämna mellanrum också, men där har jag svårt att hitta roliga rundor nu. Det är också något som kommer i perioder - att alla stadsdelar känns sjukt tråkiga att springa till. Jag brukar lösa det med att kryssa lite på småvägar och bege mig in i bostadsområden och sånt för att få lite variation. Hur brukar du göra?

Publicerad 28.01.2015 kl. 20:01

Egen domän.

Jag har funderat på att skaffa en egen domän i åratal, men jag har helt enkelt inte fått tummen ur. Ifjol var jag väldigt nära och diskuterade en hel del med fua som då nyligen flyttat till eget, men sen kom jag mig aldrig längre än så. Det strandar på namnet, för jag vet inte vad jag ska välja. 

 

Nu när Ida så resolut gjorde slag i saken så började jag fundera igen över domännamnen. Mitt förstahandsval curroergosum.com är upptaget (sidan har sett ut sådär i flera år, så det känns ju lite surt att "min" domän används till ... ingenting). Kvar finns alltså dessa alternativ:

 

  1. curroergosum.fi
  2. johannahedvik.com

 

Nu skulle jag alltså vilja ha lite hjälp; vilken av dem ska jag välja? Ska jag hålla kvar bloggnamnet i domänen (bloggen skulle inte byta namn fast jag väljer den andra) eller ska jag försöka sammankoppla mitt instagramkonto med bloggen på ett bättre sätt? 

Publicerad 27.01.2015 kl. 17:30

Godaste vassleproteinet.

För en vecka sen fick jag hem ett paket från fitnessguru, med ett efterlängtat innehåll. Jag har försökt googla som en dåre efter "det godaste vassleproteinet" men inte hittat någon riktigt bra jämförelse. Jag vet att det är en smaksak, men jag försökte hitta någon forumstråd eller något blogginlägg där olika smaker jämfördes, men det var väldigt skralt.

 

Paketet jag fick hem innehöll i alla fall portionspåsar av varje smak av vassleprotein och vassleisolat som fitnessguru har i sitt sortiment, så nu får jag själv utföra det ultimata smaktestet och recensera här i bloggen så att någon annan kan ha nytta av det. Det ultimata smaktestet betyder alltså att jag blandar pulvret med vatten och dricker rakt av för det är då jag tycker man får reda på hur det verkligen smakar. Blandar man med mjölk eller i gröt så går det att dölja en hel del bismaker...

 

 

Jag dricker en shake om dagen nu av dessa så att jag sen kan recensera dem. För mig är det ett praktiskt sätt att höja proteinintaget under dagen och portionspåsarna är praktiska då de alltid går att ha med i väskan. Dessutom är portionspåsarna jättebra om man som jag inte vet vilken smak man ska välja - det är ganska tråkigt att beställa hem 1 kg av något man sen inte gillar (been there, done that).

 

 

I paketet fanns också aminosyror i portionspåsar och eftersom jag dricker aminosyror i samand med mina gympass så var det också väldigt välkommet. Fitnessgurus aminosyror är faktiskt väldigt goda (har smakat cola, apple och pear - vill ännu testa wild strawberry) och äpple är min favorit för den smakar som äkta surt äpple. Päron och cola är också båda väldigt goda och päron påminner mig om en lyckad arbetsdag eftersom den luktar som då man lyckas med tillverkningen av en ester, hehe.

 

Inlägget är i samarbete med fitnessguru.

Publicerad 26.01.2015 kl. 18:45

Helgens bravader.

Igår försökte jag mig på det tuffaste passet (i mina ögon) på veckans maratonprogram. Det var 12 km lite snabbare än tänkt maratonfart som stod på programmet. Ute blåste det ganska ordentligt och låg snömodd på gångvägarna, men jag for ut i alla fall och gjorde mitt bästa. 

 

Det blev 2 km uppvärmning och sen satte jag av på de 12 kilometerna. Höll en högre fart än tänkt (men det var också otroligt tungt för min puls var höööög), så till sist blev det faktiskt så att snittfarten över alla 14 km blev lite snabbare än min tänkta maratonfart, så jag är ändå ganska nöjd med passet.

 

Igår kväll var det sen dags för massage. Hos en för mig ny massör. En manlig massör. Jag har bara en gång tidigare varit till en manlig massör och det var ingen trevlig upplevelse, så jag var lite nervös innan. Det var dock helt i onödan för Turo vid hierontapiste i Vöråstan var jätteduktig och professionell. Han var också jättestark och brutal och tog i ordentligt (vilket jag tycker är bra - jag vill ju att mina spända muskler ska bli mjuka). Det var i alla fall två och en halv ganska smärtasamma timmar... och idag har jag blåmärken här och där, men också en riktigt bra känsla i benen.

 

Turo sa att jag nog kunde ta ett kort och lätt återhämtningspass idag, så jag skippade mitt tänkta långpass på 25 km (med 10 km i maratonfart) och tog istället 15 riktigt lugna kilometer. Höll pulsen under 150 slag/minut nästan hela tiden och i dagsläget innebär det snigeltakt, men framåt kom jag och benen känns ännu riktigt bra. 

Publicerad 25.01.2015 kl. 22:19

Lite superkvinna ibland.

Igår bestämde jag mig för att vara superkvinnan idag och det lyckades jag med. Jag räddade förstås inte världen eller så, men jag steg upp i svinottan och sprang 15 km före klockan 7 på morgonen. Dessutom i -12 grader och lätt snöfall. Inte jättehardcore, men i alla fall lite.

 

Alltid, alltid jämna kilometer.

 

Sen jobbade jag, åt lunch på jobbet och diskuterade lite med mina kollegor innan jag begav mig till gymmet för ett rygg/biceps/axel-pass. Lyckades inte med chins med gummiband nu heller, tekniken som jag hittade för två veckor är som bortblåst, men i den assisterade chins-maskinen lyckades jag bättre än jag brukar då jag placerade fötterna lite annorlunda. Nog ska det gå det där också. Resten av passet gick väldigt bra - speciellt axeldelen.

 

Fokuserad :D

 

Jag är alltså riktigt nöjd med dagen ur tränings- och jobbsynvinkel och jag är också riktigt nöjd med att få ta en lugn kväll i soffan och att sen få sova och ha sovmorgon imorgon. Älskar lördagsmorgnar!

 

 

Publicerad 23.01.2015 kl. 20:54

Nya blåstester.

Idag var jag och gjorde spirometri på nytt. Det är fjärde gången på ett år som jag gör dessa blåstester och precis som tidigare var värdena riktigt usla och de hade inte förbättrats alls sen i somras. Inte hjälper ventolinen heller för att förbättra värdena, fast det visste jag ju sen tidigare, men nu är det också mer eller mindre bekräftat att Symbicort, den långtodsverkande astmamedicin jag tagit sedan i mars, inte heller hjälpt. TIllbaka på ruta ett, ungefär.

 

Nu hoppas jag att min läkare ska ha lite nya uppslag då hon ringer till mig efter att också en specialist i Åbo analyserat provsvaren. Jag hoppas ju nog att jag inte ska vara ett hopplöst fall så att säga. På egen hand har jag också testat att träna mindre, träna mer, träna annat och träna mer varierat. Ingendera har hjälpt. Jag har också testat ändra kosten och uteslutit mjölkprodukter, kött och fisk, gluten och socker i perioder, men inget av det har heller haft någon effekt. Just nu är min kost nästan mjölkfri, köttfri (men jag äter tonfisk), glutenfattig och i princip sockerfri. 

 

Typisk middag. Bönlinsbiffar med klyftpotatis och grönsaker.

 

Träningen stretar jag på med som vanligt. Igår kändes det rätt så bra att springa, men pulsvärdena sa nog något helt annat. Jämfört med för ett och ett halvt år sen så går det över en minut långsammare per kilometer vid samma puls och jag känner tydligt det inte går att dra in luft i lungorna som tidigare, det tar emot och jag kan inte utvidga lungorna. 

 

Idag har det varit -15 grader, så då valde jag att inte springa. Jag störs inte av kylan annars, men jag vill inte irritera mina luftvägar ytterligare genom att andas in för kall luft. I så fall borde jag ha en luftvärmare (t.ex. lungplus), men det är tyngre att andas genom dem så det känns inte heller lockande i mitt läge. Det ska i alla fall bli varmare framöver så det borde gå bättre att springa utomhus då. Jag kommer i alla fall inte att sluta springa!

Publicerad 22.01.2015 kl. 20:36

Cirkeln är sluten.

Då jag började springa på hösten 2007 så var det löpband som gällde. Endast löpband. Jag trodde inte att jag kunde springa utomhus och dessutom var jag ju en sån som hatade att springa. Någon gång under 2008 började jag ändå söka mig ut på vägarna och snart var det bara det som gällde och det ställde också lite mer krav på kläderna, t.ex. behövde jag en jacka.

 

Min första löparjacka snattade jag av mamma. Det var en svart, tunn jacka med röda detaljer och den var av märket Newline. 

 

Min första löparjacka.

 

Den här jackan var den jag sprang mina två första halvmaraton i (alltså mina första riktiga löpartävlingar), men efter det, då löparintresset ökade i och löpargarderoben utvidgades (och jackan blev för stor) så har den fallit i glömska och så hade klädmärket Newline för min del.

 

Nu i höstas fick jag, som ni kanske minns, möjlighet att testa ett par Newline-tights från runforest.fi och jag var imponerad av deras mycket höga kvalitet. Tightsen (Newline Iconic Protect tights) har varit så bra att jag inte på hela vintern behövt använda underställ. Det har räckt med dessa tights och det om något är hög kvalitet för mig, för jag brukar frysa ganska lätt om benen. Jag rekommenderar alltså tightsen till 100%! (Om du har storlek XS så finns dammodellen till riktigt bra pris på runforest nu - men kom ihåg att de är lite små i storlek!).

 

Modebloggarpose och de fantastiska tightsen.

 

Efter samarbetet med runforest så har jag också fått chansen att pröva på ett samarbete med Newline direkt. Det är småskaligt och vi får se vart det leder, men jag har i alla fall fått testa en del av deras kompressionskläder och accessoarer: thermal compression tights, kompressionsstrumpor, kompressionssleeves, pannband och windrunner vantar.

 

 

Vad tycker jag om resten av Newlines produkter då? Iconic Protect tightsen rankar jag alltså som absolut bäst på marknaden (efter att ha testat otaliga andra kända och mindre kända märken), men hur är kompressionsprodukterna?

 

  • Thermal compression tights: Det här är "vanliga" vintertights med flossad insida. De har alltså inte samma wow-effekt som Iconic Protect tightsen då det kommer till att hålla en varm, men de är inte heller sämre än vintertights från andra märken. Kompressionseffekten är inte lika stor som CW-X -tightsen, men den är i alla fall likvärdig med 2XU (för att nu jämföra med märken som eventuellt är mer kända). De är stilrena och snygga med en fin silhuett. De sitter väldigt skönt på och har skönare midja än 2XU (dock har jag inte testat 2XU:s nya modell med bred linning). De sticker inte ut ur mängden på samma sätt som Iconic Protect tightsen, men de har ett betydligt lägre pris än t.ex. 2XU:s motsvarighet och det talar ju till deras fördel (snabbt prisexempel: 2XU Thermal tights 129€ och Newline Compression Thermal 89€ - och då är 2XU-tightsen till specialpris).

 

En halvtaskig bild av tightsen, men ni anar kanske designen i alla fall.

 

  • Kompressionsstrumpor: Kompressionsstrumporna är likvärdiga andra kompressionsstrumpor jag testat. De har lagom mängd kompression, inte för mycket och inte för lite. De finns i flera snygga färger (jag har neongröna, men de finns också i chockrosa, neongult, vitt och svart). Jag gillar den assymetriska designen; vänster strumpa är inte likadan som höger (utseendemässigt alltså). Precis som kompressionstightsen ovan så sticker de ut mest med priset - förmånligare än många andra märken trots att de har samma funktion. På runforest.fi finns de för endast 12€ just nu.

 

Neongröna strumpor = happy feet.

 

  • Kompressionssleeves: De här är faktiskt de bästa sleeves jag testat, även om det är en jämn kamp. Newlines variant vinner mycket på att de är tillräckligt långa - jag gillar inte då man måste välja mellan att dra upp dem till knävecket eller att dra ner dem till akillessenan. Jag vill ha båda och kunna täcka hela vadmuskeln! Dessutom är kompressionen i dessa aaaaaningen bättre än t.ex. Zeropoints motsvarighet. Det enda jag önskar är att de fanns i lite roligare färger, för de finns bara i svart och vitt. Igen är priset dock en positiv faktor. Här hittas de för 17€ paret.

 

Sleevsen var sköna att ha då jag sprang på löpbandet i lördags - gav inga trötta vader alls.

 

  • Accessoarerna: Jag har alltså vantar och pannband och jag gillar båda, speciellt till utseendet. Pannbandet blir tyvärr genomblött och kallt då jag springer med det, men det beror mycket på att jag svettas kopiöst just om huvudet. För mig funkar en buff bättre, men om man svettas me annanstans så funkar det fint. Vantarna är ju av en modell som jag har älskat sedan 2010. Perfekt för mig som fryser massor om händerna till en början, men då jag springer snabbt blir varm och kan då "skala av" huvan och sen ta av mig hela vanten. Vantarna får plus för att de finns i den snygga gula färgen - det syns lite bättre i mörkret. Vantarna är inte den allra tunnaste modellen så de funkar också då det är många minusgrader (men är lite för varma vid några plusgrader, då åker de av snabbt). Om man vill ha den svarta modellen så finns de för 15€ här.

 

 

Överlag är jag positivt inställd till Newlines produkter. Jag skulle inte heller ha valt att pröva på ett samarbete med dem annars. Jag tycker det är roligt att det finns fler aktörer på marknaden än bara Nike och Adidas och jag tycker om att det är ett nordiskt företag. Jag tycker också om att Newline i allmänhet håller ett något lägre pris på sina produkter än de andra sportmärkena, även om de förstås inte ligger i samma prisklass som t.ex. H&M:s sportkollektion. Det är också rolitgt att det var med Newline som "allting började" och att jag nu har "hittat" dem igen. Cirkeln är sluten.

Publicerad 21.01.2015 kl. 13:00

Förtydligande.

Känner att jag behöver förtydliga mitt förra inlägg lite grann. Läste inte igenom det innan jag publicerade det och min läsarskara  verkar till stora delar ha bytts ut under det senaste året, så en liten "detta har hänt" är kanske på sin plats.

 

Före alla problem började. Min senaste lyckade tävling i juni 2013.

 

År 2013 var jag alltså i mitt livs bästa form. Jag sprang 100 km på drygt 9 timmar och halvmaraton (som träning) på drygt 1:36. Allt var frid och fröjd och tipptopp, tills jag plötsligt under hösten började få tungt att andas. Alltså riktigt tungt att andas. Sådär så att jag blev andfådd då jag klädde på mig eller promenerade till arbetet. Jag uppsökte läkare och undersöktes för än det ena, än det andra, men det var inget fel på mitt hjärta, inte på mina blodvärden, jag hade inte mycoplasma, jag var inte förkyld, ingenting syntes på lungröntgen och jag var inte övertränad. Jag hade mitt i allt bara tappat all lungkapacitet.

 

Ett dygn i december 2013 gick jag omkring med en Holtermätare som registrerade mitt EKG dygnet runt.

 

För knappt ett år sedan var jag till en idrottsläkare i Tammerfors där jag fick utföra fler tester under ansträngning. De konstaterade att jag absolut inte har kunnat springa så som jag gjort tidigare med dessa lungvärden, vilket alltså innebär att de hade försämrats drastiskt på kort tid. Jag fick astmamedicin och den har jag nu tagit i snart ett år, men det har inte skett någon förbättring (snarare en liten försämring i lungvärdena) och min(a) läkare (och jag) börjar vara utan uppslag.

 

Frågan är alltså inte om hur jag borde lägga upp min träning för att utvecklas, utan vad jag ska få för behandling för att kunna ta till mig den träning jag gör. För tillfället (eller de senaste 15 månaderna) har en väldigt stor del av de löppass jag gjort varit utanför bekvämlighetszonen, trots att farten jag håller borde vara bekvämlighetsfart (och det tror mina ben också att det är - så det är en ständig kamp mellan benen och lungorna). 

 

Så, därav frustrationen, men jag hoppas ännu på att kunna dra djupa andetag (i alla fall i vila) och känna att det går.

Publicerad 20.01.2015 kl. 16:02

Frustrationen.

Jag känner mig väldigt frustrerad då det kommer till löpningen. Nu igen. Det är bara så himla motigt att träna och träna och ändå bara stå och stampa på stället och inte komma framåt. Inte utvecklas. Jag önskar verkligen att det skulle ske någon typ av mirakel och mina lungor skulle börja fungera som de ska igen. Det skulle antagligen inte innebära att jag skulle kunna springa 13 km i 4:44-fart före frukost sådär direkt, men det skulle i alla fall innebära att jag skulle känna att det vore realistiskt att nå den formen igen. 

 

I lördags försökte jag mig på ett "långpass" på löpband. Det blev inte som jag tänkt, men sisådär 10 km fick jag i ok fart. Dock inte i närheten av 4:44-fart...

 

Gymträningen känns på det sättet mer givande, för där går jag framåt - jag blir starkare och jag utvecklas. Lungorna är inte en begränsande faktor då jag bygger starkare rygg och ben. Men samtidigt som gymträningen är så rolig, så skaver det ändå någonstans inom mig. Jag är ju löpare. Jag är anmäld till Rotterdam maraton om knappa tre månader. Jag skulle vilja springa ultra i år. Hur tar jag mig dit med lungor som inte klarar av att andas?

 

Igår sprang jag igen. 22 km i snigelfart. Det var skönt och tungt på samma gång. Uthålligheten är det inget fel på, men jag har svårt att hålla farten (=pulsen) nere så att det funkar att bara mala på.

 

Jag vill inte låta bitter, även om jag säkert gör det ändå. Jag är ju glad att jag ändå kan röra på mig överhuvudtaget. Att jag har en kropp som orkar springa 22 km (eller 50) och som orkar träna hårt i gymmet. Det är absolut inte alla som klarar av eller ens har möjlighet att klara av det och det är jag tacksam för. Men ändå, jag förstår ju inte varför det är såhär och det är lite jobbigt att inte bli bättre.

 

Publicerad 19.01.2015 kl. 20:20

Vart tog styrkan vägen?

Idag var det dags för veckans sista gympass för min del och det var rygg, biceps och axlar på schemat. Passet inleds med chins och jag testade på dem redan förra veckan för att veta om det skulle gå eller inte. Jag är riktigt dålig på chins, för jag hittar inte rätt teknik (får inte med ryggen), men förra veckan klarade jag 3*8 repetitioner med assisterade chins (använde det tjockaste gummibandet). Idag när jag tog fram samma gummiband och tog tag i räcket så klarade jag inte en enda uppdragning. Fattar inte riktigt vad som hände där, men det klaffade helt enkelt inte.

 

De misslyckade chinsen gjorde mig på lite dåligt humör under resten av passet, vilket var synd för resten gick riktigt bra. Var stark i latsdrag och lyckades betydligt bättre med bicepsövningarna än triceps i tisdags och axlarna fick jag också tränade på ett bra sätt. Men de där jäkla chinsen... Nästa vecka måste det gå bättre och jag hoppas verkligen att jag ännu någon gång ska lyckas göra oassisterade chins.

 

Nu under kvällen har jag faktiskt, tro det eller ej, suttit ett par timmar med min avhandling. Håller på med min andra avhandling på magistersnivå och motivationen är väl sådär. Det krävs inte så mycket till för att få en till master, men med heltidsjobb och träning i kombination med att de kurser jag har kvar är riktigt svåra, så tryter orken ibland. Jag brukar dock inte lämna saker på hälft, så nog ska väl detta också klaras av sinom tid, avhandlingen borde gå lättast i alla fall så därför börjar jag med den.

Publicerad 16.01.2015 kl. 22:26

Livet är enklare i bekvämlighetszonen.

Då jag började med Fustra-träningen i somras så slutade jag samtidigt med styrketräning av bröst, axlar och framsida lår. Jag gjorde heller inga isolerande övningar för yttre magmuskler eller vader. Istället koncentrerade jag mig fullt ut på att stärka min baksida genom att träna rygg, core och baksida ben. Detta för att jämna ut den obalans jag hade mellan baksidan och framsidan. Nu är jag betydligt starkare också i baksidan och därför var det nu dags för något nytt.

 

 

Igår inledde jag alltså ett nytt träningsschema i gymmet. Det är ett tresplitsprogram, vilket i praktiken innebär att jag tränar varje muskelgrupp en gång per vecka. Igår stod det bröst, triceps och mage på schemat och träningsvärken idag är inte nådig. Den har blivit värre under dagen och nu känner jag av den konstant, men precis som det brukar vara med träningsvärk så känns det ändå ganska bra. Dessutom är jag glad att jag också har träningsvärk i övre ryggen, för det betyder att jag lyckades aktivera ryggen också i bänkpressen, vilket jag verkligen försökte fokusera på.

 

 

Idag hade jag planerat in rygg, biceps och axlar, men p.g.a. den massiva träningsvärken svängde jag om schemat och det blev ben istället. Och vilket benpass sen! Jag har tränat ben ganska tungt hela hösten, men genom att ändra ett par övningar och öka antalet repetitioner så blev det ett helt annat - och riktigt tufft - pass. Jag räknar med att vara mer eller mindre immobil imorgon. Så livet ärhelt klart enklare i bekvämlighetszonen, men vi vet ju alla where the magic happens...

Publicerad 14.01.2015 kl. 21:29

Historien upprepar sig.

Förra året i januari körde jag en "morgonutmaningsvecka" för att komma igen efter jullovets sovmorgnar och den här veckan, ganska exakt ett år senare, gör jag samma sak.

 

Detta innebär alltså att jag ska ut på någon typ av aktivitet före jobbet varje dag. Idag blev det en morgonpromenad med hunden och jag antar att det kommer att vara frågan om promenader eller löpturer resten av veckan också, för det är svårt att hinna med mina gympass då gymmet öppnar först 6.30. 

 

This face blir så mycket piggare efter att ha varit ute en stund före jobbet.

Publicerad 12.01.2015 kl. 21:50

För rund för maraton.

Jag fick en kommentar idag morse som jag tog väldigt illa upp av. Både för min egen skull och för andras. Kommentaren löd såhär:

 


Hur äter du under dagarna? Tänkte bara på att du är ganska "rund" för att springa så långt och träna så mkt? Missförstå mig inte men har för mig att maratonlöpare brukar vara väldigt väldigt små, borde väl vara mer fördelaktigt att vara lätt?
Malin 11.01.15 kl. 08:36

 

Jag drog mig till minnes att fina Träningsglädje-Sara fått svara på ungefär samma fråga ett par gånger så jag googlade fram hennes svar och de kan ni läsa här och här. Jag tycker hennes svar är kloka och bra, varför kan det inte bara vara häftigt att någon som inte ser ut som en elitidrottare också kan springa långt och träna mycket?!

 

Men ändå tog jag illa upp. För jag tycker inte att jag kan kallas tjock. Min normala klädstorlek är S/36 på överdelar eller klänningar och M/38 på byxor. Jag kanske inte är pinnsmal, men så rund att min kost behöver ifrågasättas? Det tycker jag faktiskt inte. 

 

För rund för maraton, men i alla fall rätt så stark och frisk.

 

Det är sant att jag sällan pratar kost på den här bloggen. Jag har haft ett problematiskt förhållande till mat i min ungdom och jag vill inte blogga om kost i någon större utsträckning för jag vill inte pracka på andra något om hur man borde äta. Ibland lägger jag upp en matbild eller ett recept, men inte mer än så. Hur som helst så äter jag normalt. Jag äter inte perfekt alla dagar, men majoriteten av dem. Jag äter för att orka träna hårt och för att bli starkare, både som löpare och på gymmet. Jag undviker kött, frossar inte i mjölkprodukter eller produkter med gluten men har heller ingen nolltolerans.

 

Typisk frukost under hösten - en smoothie gjord på grönkål, spenat och bär. Slängde oftast också i en halv eller hel banan, en skopaproteinpulver och spädde ut med osockrad nötmjölk.

 

Nu efter jul- och nyårshelgen har jag väl precis som många andra gått upp något kilo. Jag vet inte för jag väger mig inte. Jag vet att vissa kläder känns lite tightare, men jag vet också att de kommer att sitta bra igen om någon vecka då jag igen har vardagsrutiner och inte semesterrutiner. Kanske skulle jag springa snabbare på maraton om jag skulle väga 10 kg mindre, men risken är lika stor att jag inte skulle göra det för den viktnedgången skulle innebära att jag skulle behöva ligga på ett väldigt lågt energiintag och jag tränar inte speciellt bra på ett lågt energiintag. 

 

Jag är hellre "rund" och orkar träna bra, än pinnsmal och tycker att varje träningspass är pest och pina för att det är så tungt.

 

Publicerad 11.01.2015 kl. 13:06

Foto: Tor Wennström, Hbl.

 

Jag heter Johanna och jag är en löpare. Faktum är att jag är en ultralöpare. Jag har sprungit ultralopp på upp till 48 timmar och tror inte att det finns någon gräns för hur långt man kan springa. Ni får gärna kontakta mig på: johanna.hedvik [ät] gmail.com



Personbästa:

Halvmaraton 1:36:52 (2013)
Maraton 3:29:26 (2012)
100 km 9:03:43 (2013)
6 timmar 63,054 km (2009)
(Inofficiellt ~68 km (2013))
24 timmar 162,73 km (2010)
(Inofficiellt ~170 km (2012))
48 timmar 251,2436 km (2011)
 

 

Kategorier

Senaste kommentarer