Vart tar tiden vägen?

Det känns verkligen som att tiden rusar fram just nu. Eller egentligen har det varit så hela hösten. Jag hinner inte riktigt med i svängarna och jag har ingen aning om vart halva december tagit vägen. 

 

Jag har i alla fall jobbat på med den jävligt jobbiga julkalendern:

 

7 december - jag tog the easy way out och sprang 7 km i lugn fart. I dagsljus, bara för att det är så ovanligt den här tiden på året.

 

8 december - inget speciellt fantasifullt här heller (stressade ihjäl mig för en tent den 10:e, så julkalendern var inte prio ett), men det blev 8 övningar på gymmet och 8 repetitioner av varje set.

 

9 december - ett lågvattenmärke, men inte en missad lucka. Det blev 9 tåhävningar innan läggdags, helt yr i huvudet av allt plugg.

 

10 december - klämde in ett gympass innan min kvällstent och upprepade nästan lucka 8. Gjorde alltså 10 repetitioner av varje set (dock blev det inte 10 övningar).

 

11 december - hrm ... den här dagens lucka blev lite bortglömd ... men det blev 11 * 11 minuter (ganska exakt faktiskt) naptime på soffan för att ta igen mig efter en helt sjukt stressig vecka.

 

12 december - 12 kilometer löpning och 12 hektometer promenad (blandade löpning och gång p.g.a. jättehög puls - visade sig dagen efter att jag nog hade en förkylning i kroppen). Vacker, solig dag och jag var faktiskt ute rätt så tidigt för att vara en lördag eftersom vi hade julfest på eftermiddagen/kvällen.

 

13 december - Vaknade upp med ont i halsen och på programmet stod det vilodag. Kände mig däremot inte speciellt hängig, så en promenad fick det bli. Promenerade i ca. två timmar, varav en i skogen där vi gick helt obanat och stötte på minst 13 hinder :)

 

14 december - Fortfarande förkyld, men jag for till gymmet för att fokusera på rörlighet och det blev 14 olika rörlighetsövningar (prehab/stretch/rörlighet).

 

15 december - Fortfarande förkyld, så dagens mål blev minst 15000 steg, vilket var avklarat vid 16-tiden på eftermiddagen. Där ingick, förutom jobb, en dryg timmes promenad med hunden då vi fick skåda en underbart vacker solnedgång.

Publicerad 15.12.2015 kl. 21:55

Jävligt jobbig julkalender fortsätter.

Det har gått ytterligare några dagar i december och Saras Jävligt jobbiga julkalender fortskrider riktigt bra.

 

Den andra december tränade jag två pass - ett löppass i solen och ett rörlighetspass på kvällen.

 

Den tredje december var det gymträning som gällde och då gjorde jag tre set av varje övning. Det blev lite blandat för hela kroppen.

 

Den fjärde december stod det ett kort löppass på mitt träningsschema, så det gick bra att kombinera med siffran fyra; det blev helt enkelt 4 km lugn löpning. Brukar sällan eller aldrig springa så kort, men det räckte till för att väcka kroppen sådär på morgonen.

 

Den femte december blev 5*5 minuter (med noll komma fem minuters återhämtning) backintervaller på löpband. Gjorde inte intervallerna springandes (för dagens träning skulle inte vara så högintensiv), utan det var gående intervaller med massor av lutning. Brände gott i vaderna.

 

Idag, den sjätte december, lyckades jag inte riktigt få ihop mitt löppass med siffran sex, så utöver de 11 km jag sprang blev det sex minuter jägarvila. Benen var sådär lagom skakiga redan efter ett par minuter, men det gick över förväntan att hålla ut i alla sex minuter.

 

Imorgon lutar det åt att jag tar den enkla vägen och springer 7 km, för det går bra ihop med träningsschemat. Frågan är mer när jag ska utföra träningspasset...

Publicerad 06.12.2015 kl. 22:22

Bristen på julkalender.

Jag har under åren haft en del julkalendrar på den här bloggen. Jag bland annat har sprungit 24 km - 23 km - 22 km o.s.v och jag har lottat ut vinster varje dag. I år blir det dock ingen julkalender på den här bloggen, för det känns som att det finns alldeles tillräckligt med bloggjulkalendrar i alla fall. Däremot tänkte jag utmana mig själv med Saras Jävligt jobbiga julkalender för den känns inpsirerande och kan kanske få mig att tänka lite utanför boxen också.

 

Idag blev det dock inte så mycket "utanför-boxen-tänk", men lite grann kan man kanske kalla det för det ändå. Det blev nämligen ett (1) kvällspass. Jag springer ju typ aldrig på kvällen, så det var utanför komfortzonen, men själva passet var precis inne i den zonen hela tiden. Det blev 10 km, från punkt A till punkt B (händer också väldigt sällan) då jag sprang till det hus som vi ska bo i de närmaste två veckorna då vi är husvakter. Kan kanske lyckas med att få in transportspring nu alltså.

 

Det är mörkt nu. Himla mörkt. Tur att jag har en garanterat ljus och solig jul att se fram emot.

Publicerad 01.12.2015 kl. 22:07

Bislett 24 hours indoor challenge.

Förra veckan var det alltså dags för mitt första 24 timmars lopp på över 5 år (har sprungit 48 timmars och Ultrabalaton som tog över 30 timmar senare än så, men inget dygnslopp), i källaren under Bislettstadion i Oslo. Jag tänkte kort sammanfatta det positiva och det negativa med mitt lopp (om arrangemanget har jag bara positivt att säga - rekommendera definitivt!)

 

Det positiva:

  • Jag hade inte problem med andningen på samma sätt som t.ex. under Kokkola Ultra run tidigare i år. Blev lite mer andfådd än jag borde bli, men det var hanterligt.
  • Jag var mycket mer disciplinerad än jag hade befarat. Speciellt de 10 första timmarna så följde jag min plan (som jag visserligen gjorde upp efter att startskottet gått, men ändå...) till punkt och pricka.
  • Jag tog inga långa, onödiga pauser "bara för att" under loppet.
  • Jag gav inte upp utan kämpade på i 24 timmar.

 

Det negativa:

  • Jag fick ont i foten efter ca. 10 timmar (jag tror det är ett muskelfäste där på utsidan av foten, mot hälen till) och det var omöjligt att springa med. Massage hjälpte inte alls.
  • Att gå i 14 timmar var förödande för fötterna; blåsor utan dess like - värst var den som kom under trampdynan (eller trampdynorna, men höger fot var värst), som i ett skede gjorde att jag inte kunde gå ens. Tack och lov lyckades jag och en funktionär avhjälpa den saken till sist!
  • Resultatet blev, som en konsekvens av det ovanstående, förstås inget att hänga i julgranen.

 

 

 

Var det värt att plågas i 14 timmar för ett undermåligt resultat? Mja, jag vet inte. Jag motiverades av medaljgränsen på 130 km. Kom man inte längre än det så fick man ingen medalj och att åka utomlands och inte ens få en medalj känns surt, så egentligen var det ju nog värt det. Jag kom ungefär 132,5 km totalt och med tanke på hur stor del av tiden jag gick - och hur långsamt det gick då mina fötter gjorde som mest ont - så är resultatet ändå okej, men det är ett resultat som kräver en lång (bort)förklaring. 

 

Hur som helst, så har jag i alla fall sprungit/tagit mig fram för egen maskin ett tresiffrigt antal kilometer igen och det var faktiskt en av orsakerna till att jag ville genomföra det här loppet trots att hösten inneburit många sömnlösa nätter, mycket stress och sorg och att jag därmed inte var speciellt bra förberedd. Jag har redan börjat fundera på revansch...

 

Publicerad 26.11.2015 kl. 20:33

Imorgon är det dags!

Nu är vi på väg till Norge. Imorgon kl. 10 norsk tid startar tävlingen. Jag tror inte att jag någonsin tidigare varit såhär oförberedd på en tävling, men vi tar det som det kommer :)

 

Om ni vill bidra med era bästa pepplåtar så kan ni lägga till dem på min spotifylista.

Publicerad 19.11.2015 kl. 19:15

Det närmar sig tävling.

Jag närmar mig min nästa tävling med stormsteg, samtidigt som formen tar stora kliv neråt. Inte direkt en optimal kombination, men någon förklaring hittar jag inte och jag måste väl helt enkelt acceptera läget.

 

Det har varit, och är, en tung höst sådär mentalt och det tär säkert på den fysiska formen det också, trots att jag inte skulle vilja det. Jag hade ju hoppats att 2015 skulle bli ett bra år efter bottenåret 2014, men det blev sämre. När man nått botten så tror man ju inte att det ska gå att sjunka djupare, men det går tydligen det. Men jag måste ju också tro på att det går att ta sig uppåt igen.

 

Jag sprang i novembersol förra veckan för att tanka energi mitt i den mörka perioden.

 

Tävlingen är hur som helst nästa veckas fredag, och även om jag lämnat alla resultatmål, så vill jag åka dit och röra på mig lite i 24 timmar. En ultradistans ska det ju bli i alla fall och tresiffrigt antal kilometer borde inte heller vara ett problem om jag kan hålla mig i rörelse. Utöver det har jag ingen aning om vad jag kan prestera, men den som lever får se.

 

 

Publicerad 09.11.2015 kl. 19:34

Bloggen 5 år.

Idag är det exakt 5 år sedan jag började blogga på den här adressen. Det känns som det vore längre än så faktiskt, men det kan ju bero på att jag bloggat på andra ställen tidigare.

 

Såhär på bloggens 5-årsdag så firade jag med att springa 46 km och det gick riktigt bra, om man bortser från att pulsen var för hög i förhållande till farten. Det är bara några få veckor kvar till Bislett, så det skulle vara trevligt att hinna sänka pulsen innan dess, men med den stressnivå jag har för tillfället så kan det bli svårt.

 

Publicerad 01.11.2015 kl. 21:18

Fullt upp just nu.

Den senaste tiden ha jag jobbat och studerat nästan dygnet runt känns det som. Alldeles för lite sömn, tidiga morgnar, fullspäckade dagar och sena kvällar. Jag hade en tentamen igår och har en till på torsdag och efter det blir det förhoppningsvis aningen lugnare för då fortsätter kurserna med inlämningsarbeten istället - de kan man i alla fall bli klar med. 

 

På grund av detta har bloggen fått stå tillbaka och på den tiden jag varit borta har trollet/trollen hittat tillbaks. Det har varit trolltorka här i några månader, men nu är det tydligen dags igen. Jag fascineras lite av fenomenet ändå; att det faktiskt finns människor som orkar lägga tid på att skriva anonyma, elaka kommentarer på sociala medier. Vad får man riktigt ut av det? Vet någon om det finns någon forskning om detta? 

 

Mitt knä återhämtade sig i alla fall bra och jag började springa igen för en vecka sen då vi var på en minisemester till Stockholm. Den här veckan har jag tränat normalt enligt mitt träningsprogram, vilket var nödvändigt med tanke på arbetsmängden jag har haft. Träning gör det så mycket lättare att orka hantera resten av livet också, så jag är mycket tacksam för att jag kan träna, både löpning och styrketräning.

Publicerad 24.10.2015 kl. 19:57

Det går inte riktigt som jag vill nu.

Igår var det dags för ett ultralångpass för min del. Det var soligt och fint och jag skulle springa 50 km hade jag tänkt. Ställde in klockan på 50 repetitioner av 900 m/100 m och hade alltså planerat att växla löpning och gång i de proportionerna, samtidigt som jag höll pulsen under 145 slag/minut.

 

Det började rätt så bra, med undantag för att pulsen låg något högt hela tiden. Det brukar den i och för sig göra när jag ska ut på extralånga långpass, det är som att jag skulle vara lite väl spänd och förväntansfull inför dem och därmed ha ett adrenalinpåslag som ger högre puls. Den brukar gå ner då jag sprungit 10-20 km, och visst började det gå lite lättare att hålla stabil puls efter 10 km.

 

Jag malde på där i allsköns ro med en podcast i öronen och strax efter 15 km sprang jag över en gångbro gjord i metallgaller (en sån som man ser genom). På något sätt fastnade min fot i gallret och jag föll handlöst. Slog sönder vänster knä och båda händerna och det gjorde så förbenat ont. Att ramla på asfalt är en kakbit i jämförelse. 

 

 

Jag funderade över att springa vidare, men jag märkte snabbt att jag inte kunde gå för att knäet var så blåslaget. Ringde efter min man som fick hämta mig och både händerna och knäet värkte som bara den. Min svägerska, som är hälsovårdare, kom för att se över såren och konstaterade att jag nog borde åka till akuten eftersom ett av såren på knäet var så pass djupt att det borde sys och mycket riktigt; det blev fyra stygn på akuten. 

 

Idag blöder ett av såren på knäet ännu och jag kan inte riktgt böja benet, vilket gör det svårt att gå i trappor, gå över huvud taget, stiga upp och ner från sittande läge o.s.v. Det lär bli några löpfria dagar med andra ord... Inte direkt som jag hade planerat.

Publicerad 12.10.2015 kl. 19:59

Jackpremiär.

Vi gled in i oktober och jag hann tänka att jag inte minns att jag tidigare år kunnat springa utan jacka och så ända in i oktober, men så slog den bara till. Kylan. Sådär mitt i allt. Så det blev jackpremiär med besked. Fick gräva fram vantar och sånt också, för det blev ju inte bara lite småkallt utan ganska många minusgrader, och precis som alla tidigare år så fattar jag inte hur jag ska klara -20 eller liknande då jag fryser redan nu, men som vanligt kommer jag nog så sakteliga att vänja mig. Hoppas dock på att det blir lite varmare ett tag igen först.

 

Vacker soluppgång idag morse.

 

Publicerad 07.10.2015 kl. 22:10

Att inte behöva tänka.

Jag har ett tag nu tränat enligt ett träningsschema som min coach har gjort upp. Jag har aldrig tidigare överlåtit planeringen av min löpträning till någon annan, utan alltid velat sköta den biten själv, men nu har jag alltså prövat på detta också. Tidigare har jag kunnat följa scheman av t.ex. Szalkai (för maraton på en viss tid), men aldrig följt dem slaviskt, men nu följer jag schemat till punkt och pricka.

 

Träningen är pulsbaserad för mig nu och det har inneburit väldigt många pass med väldigt låg puls. Jag springer långsammare än jag någonsin gjort p.g.a detta, men det heter ju att folk vanligtsvis springer sina lugna pass för snabbt och sina snabba pass för lugnt, så jag litar på att min coach vet vad han gör (hans egna tider på maraton och andra sträckor tyder nog på det i alla fall).

 

 

Förutom de lugna passen så ingår det ett snabbare pass i veckan. De flesta veckor har det varit ett fartuthållighetspass i en viss pulszon, men denna vecka var det långa , progressiva (den första långsammast, den sista "all-in") backintervaller (8 x 1,5 minuter) på schemat. Det var inte så himla lätt att hitta en så pass lång backe på lagom avstånd hemifrån, men en backe i grannkommunen var tillräckligt lång, inte för brant, och på uppvärmningsavstånd hemifrån. Det var längesen jag sprunigt backintervaller och jag skulle knappast ha gjort det nu heller om jag inte hade haft ett schema.

 

En solig höstmorgon sprang jag backintervallerna.

 

Den stora fördelen med att ha en coach som sköter träningsplaneringen är att jag inte behöver tänka på det och det finns inte på kartan att jag skulle hoppa över ett tänkt pass. Med jobb och studier på heltid och en stressnivå som hela tiden är lite för hög för mitt eget bästa så är det skönt att inte behöva stressa över träningen. Jag vet vad jag ska göra under veckan och eftersom schemat planeras enligt mig så är det en lagom mängd träning. Det är färre dubbelpass än jag skulle träna om jag själv skulle välja, men på något sätt får jag ändå in all den träning som jag önskar ha under en vecka. Såhär långt är jag riktigt nöjd (även om jag svor lite över att i torsdags behöva springa med en puls på under 135 - det var faktiskt promenadfart det var frågan om).

 

Gymträning finns också med på schemat, men upplägget på de passen väljer jag själv. Lagom mycket valfrihet alltså.

 

Jag har ett-årigt "avtal" med min coach för tillfället, men om det funkar bra kommer jag säkert att fortsätta. Eftersom jag i två år har lidit av andningsbesvär som jag inte verkar bli av med, så kände jag att det var dags att börja jobba sig tillbaka från den här nivån och då är det lättare att låta någon annan styra eftersom jag fortfarande är låst vid "hur det brukar vara" och hur snabb jag "brukar vara". Det måste ju gå att bli bättre också med dysfunktionella lungor, men jag kommer att ha det jobbigare än jag hade tidigare, och jobbigare än många andra. Men det SKA gå - och jag klarade ju faktiskt av att springa i torsdags med en medelpuls på 132, även om det gick riktigt, riktigt långsamt.

 

 

 

Publicerad 03.10.2015 kl. 20:39

Tisdagslista.

Jag gillar listor och jag hittade en hos Malin förra veckan som jag tycker passar bra nu.

 

3 saker jag ser fram emot:

  • Att förhoppningsvis snart kunna addera en till magistersexamen till mitt CV.
  • Att resa någonstans, även om jag inget planerat (förutom resan till Norge i november då, men det är med lite skräckblandad förtjusning p.g.a. att jag ska springa 24 timmar...)
  • Småkyliga soluppgångspass så länge det ännu är möjligt att hinna se soluppgången innan jobbet.

Soluppgång förra veckan.

 

3 saker jag fasar för:

  • Att inte klara av de sista studierna. De är svåra och jag kämpar som bara den, men jag fasar verkligen för tenterna.
  • Att aldrig kunna andas som förr igen.
  • Att rasismen ska växa sig ännu starkare här i landet (ja, jag har skämts som en hund för att vara finländare de senaste veckorna).

 

3 saker jag gillar:

  • Känslan under/efter ett riktigt lyckat träningspass eller tävling.
  • Att umgås med folk jag tycker om, sådana som man inte måste vakta varje ord med, utan som förstår mig.
  • Att resa.

 

Från vår Europaresa i somras.

 

3 saker jag inte gillar:

  • Att bli orättvist behandlad (eller se andra bli orättvist behandlade).
  • Att hela tiden ha lite för mycket att göra så att jag aldrig kan slappna av helt.
  • Motvind då jag springer.

 

3 saker jag vill:

  • Bli klar med mina studier (genomgående tema märker jag) och få fast tjänst.
  • Kunna springa resten av livet.
  • Bo utomlands ett tag.

 

Min avhandling är klar i alla fall. Alltid något.

 

3 saker jag borde:

  • Göra studieuppgifter istället för att blogga (men jag har kört fast).
  • Satsa (mycket!) mer på rörlighet och bålstyrka. 
  • Städa ur min garderob.

 

3 saker jag kan:

  • Laga mat/baka och sånt som man nu pysslar med i köket (om vi bortser från att dekorera tårtor och dylikt). Då jag har rätt motivation, vill säga.
  • Undervisa. Eller, det hoppas jag i alla fall. Har valt lite fel yrke annars.
  • Ta mig i kragen och springa föra jobbet. Trots att jag är morgontrött som bara den.

 

Tidiga morgnar; "nemas problemas", hehe.

 

3 saker jag inte kan:

  • Vissla.
  • Stå på händerna.
  • Förstå mig på metriska och normerade vektorrum och liknande saker. 

 

3 saker jag har på hjärnan:

  • Analys (matematisk alltså), eller avsaknaden av förståelse för analys.
  • Du swipa höger.
  • Morgondagens inplanerade backintervaller.

 

3 saker jag pratar om ofta:

  • Jobbrelaterade saker.
  • Träning.
  • Politik eller aktuella händelser (t.ex. flyktingkrisen).

 

3 saker jag önskar mig:

  • Mina gamla lungor tillbaka!
  • Godkända tentresultat under hösten.
  • En ledig dag.

 

3 saker jag blir stressad av:

  • Folk som går suuuuperlångsamt på stan eller i butiker (framför mig så att jag inte kommer mig förbi).
  • Långsamt internet.
  • Att min att-göra-lista konstant är för lång för att kunna tömmas helt.

 

3 saker jag ska göra i helgen:

  • Studera
  • Jobba (rätta prov och planera nya kurser bland annat)
  • Springa ett långpass.

 

3 saker jag gjort den senaste veckan:

  • Gått på stand-up show med Janne Grönroos, Anders Helenius och Magnus Betnér.
  • Haft feberkänningar och skippat långpasset.
  • Jobbat och studerat ;)
Publicerad 29.09.2015 kl. 20:16

Hänt i veckan.

​Denna vecka har följande saker hänt:

  1. Jag har slagit nya bakvända fartrekord på löppass då det på mitt schema uppenbarade sig ett pass där jag skulle springa med en medelpuls på under 140 slag/minut. Det gick inte snabbt och det var definitivt inte lätt.
  2. Jag har sprungit ett lättare fartuthållighetspass (med en sämre snittfart än den jag hade under mitt senaste 100 kilometers lopp, så det var inte heller speciellt snabbt).
  3. Jag har figurerat i en artikel som publicerades på svenska yle, skriven av gymnasieettor i skolan jag jobbar (OBS! Rubriken är inte ett citat. Maraton känns inte för kort. Alls.)
  4. Jag har kastats mellan hopp och förtvivlan gällande mina studier. Ena dagen är jag övertygad om att jag fixar det och jag fattar och jag kommer mig vidare. Andra dagar, som igår på eftermiddagen, sjunker jag helt under isen och är helt säker på att det aldrig, aldrig kommer att lyckas då jag inte förstår uppgifterna som jag förväntas göra. Tror aldrig jag upplevt såhär starka humörsvängningar tidigare.
  5. Vi har också firat Muffins 8-årsdag igår. Hon fick korvtårta och hade besök av min brors hund.
  6. Vi har varit på teater och sett Den besynnerliga händelsen med hunden om natten på Wasa teater och det var en mycket sevärd pjäs.
  7. Dessutom har plaggen från Newlines AW15-kollektion anlänt och där fanns, som väntat, mycket fina saker som kommer att komma väl till användning, speciellt då det blir lite svalare.

 

Muffins väntar snällt på korvtårtan.

 

Regniga och höstiga löppass denna vecka. Men ännu är det inte dags för jacka.

Publicerad 26.09.2015 kl. 13:04

En helg i huvudstaden.

Senaste helg har jag, igen, spenderat på resande fot. Det känns som att i princip alla helger har varit fullbokade sen skolan började (med undantag för den för drygt en vecka sen, och det var så välbehövligt). Denna gång var det dags för en konfirmation i Esbo på söndagen och jag bestämde mig för att åka till Helsingfors redan på lördagen för att hinna träffa lite vänner.

 

Det var tidig uppstigning på lördag och sömnbristen gjorde sig påmind hela dagen. Tåget var fullt, så det gick inte att vila p.g.a obekväm ställning och minimala möjligheter att ändra ställning. Kom fram till Helsingfors ungefär 11.30 på lördagen, åt en lunch för mig själv (hade chansat och kollat om en gammal studiekompis skulle ha haft tid att ses, men det gick tyvärr inte, så jag hade några timmar för mig själv) och letade sen upp ett gym som jag får träna gratis på i och med mitt eget gymmedlemskap. Det blev ett bröst/biceps/triceps-pass innan jag for iväg för att hälsa på mina fina gymnasiekompisar.

 

Skamlös gymselfie på Helsingforsgym.

 

Vi hade en väldigt trevlig eftermiddag och kväll, men både jag och J som jag sov hos var trötta, så det blev inte så sent innan vi åkte hem till henne och kröp i säng. 

 

På söndagsmorgonen hade jag bokat springdejt med Heidi N som flyttat till Helsingfors för att slutföra studierna och vi sprang ett lugnt och vackert pass kring Helsingfors stränder. För mig blev det 16 km, men Heidi fick betydligt fler kilometer ihopskrapade.

 

Helsingfors bjöd på regn, strålande sol och typ allt där emellan, men ingen vind!

 

Efter det var det bara att söka sig mot Esbo för att fira min mans brorsons konfirmation, först med cermonin i kyrkan och sen med fest hemma hos min mans bror. God mat och trevligt sällskap gjorde att tiden rann iväg snabbt och mitt i allt var det dags att åka hem. Hemma var vi först vid midnatt, så jag var inte helt utsövd då jag steg upp vid 6-tiden idag morse för att springa 10 km före jobbet (inklusive 4*20 sekunder i hård fart, vilket var jätteroligt!), men det gick förvånansvärt bra. Resten av dagen har jag dock varit betydligt tröttare...

Publicerad 21.09.2015 kl. 19:41

Upp som en sol ... ner som en pannkaka.

Igår skulle jag springa ett fartuthållighetspass för första gången på väldigt länge. Uppvärmning + 8 km fartuthållighet ("comfortably hard", puls under 170) + nedjogg. Jag körde passet före frukost som jag gör för det mesta, men märkte redan under uppvärmningen att min puls nog var väldigt hög...

 

Satte ändå av på min 8 kilometare och det kändes förvånansvärt bra. Hittade en fart som kändes okej och låg på en puls som stadigt låg något slag under 170. Höll bara koll på pulsen och inte på farten, så jag hade ingen aning om vad jag höll för fart och det var ju inte heller relevant då.

 

Då jag var klar och hade joggat ner såg jag på klockan att jag sprungit snabbare än jag vågat hoppas på. Blev nöjd och uppdaterade glatt instagram om att jag sprungit ett lyckat fartpass, som även om det inte var någon fart att tala om jämfört med "fornstora dagar" ändå gått hyfsat fort. 

 

 

Sen kom jag hem och analyserade passet lite bättre och upptäckte att jag sett fel på tiden då jag stannade klockan. Det hade inte alls gått speciellt snabbt egentligen. Det hade t.o.m. gått sämre än jag trott, trots att min puls låg så pass högt. Upp som en sol och ner som en pannkaka alltså.

 

Idag morse hade jag igen väldigt hög puls och mitt korta grunduthållighetspass (med en puls på under 145) gick i riktig snigelfart för att pulsen skulle hållas rätt. Gissar att stress kan ha ett finger med i spelet, för jag har suttit uppe till närmare midnatt med diverse jobb- och studierelaterade saker nu nästan hela veckan. Jag är trots allt glad att jag kan springa. Det är inte alla som kan det.

Publicerad 17.09.2015 kl. 21:29


Ambassadör för

 

Foto: Tor Wennström, Hbl.

 

Jag heter Johanna och jag är en löpare. Faktum är att jag är en ultralöpare. Jag har sprungit ultralopp på upp till 48 timmar och tror inte att det finns någon gräns för hur långt man kan springa. Ni får gärna kontakta mig på: johanna.hedvik [ät] gmail.com



Personbästa:

Halvmaraton 1:36:52 (2013)
Maraton 3:29:26 (2012)
100 km 9:03:43 (2013)
6 timmar 63,054 km (2009)
(Inofficiellt ~68 km (2013))
24 timmar 162,73 km (2010)
(Inofficiellt ~170 km (2012))
48 timmar 251,2436 km (2011)