18. Sport på tv.

Det första ord jag kommer att tänka på då jag såg dagens rubrik i bloggutmaningen är: gäsp. Jag gillar att utöva sport, inte att se på den. Jag ser på sport på tv kanske en timme per år i medeltal och största delen av den tiden ser jag på det för att jag är hemma hos någon där det står på.

 

Jag tror att jag själv knäppt på sport på tv:n kanske tre gånger som jag kan minnas och alla de gångerna har varit för att se på något som tagit några minuter. Jag tycker helt enkelt inte att det är intressant, jag följer hellre med sport i tidningar/på webben, där jag kan läsa ett kort referat och veta precis hur det har gått. Jag behöver inte se det med egna ögon.

Publicerad 18.06.2015 kl. 14:35

17. Favoritinspiratör.

Dagens rubrik i bloggutmaningen har jag funderat på i flera dagar. Vem inspirerar mig? Jag har ännu inte kommit fram till något svar.

 

Jag inspireras nog av en hel del olika människor, kanske främst genom soiala medier. Jag följer (med) en hel drös folk på instagram och bloggar och inspireras av dem alla då och då. Någon klar favorit kan jag dock inte peka ut, så jag kan väl mer klassa min favoritinspiratör som just sociala medier.

Publicerad 17.06.2015 kl. 20:44

16. Drömträning.

Då det kommer till löpning är min drömträning inte ett speciellt pass eller på en speciell plats, utan jag drömmer om en viss känsla. Typ runner's high. Den där känslan då man kan springa snabbare än man brukar, utan att det känns speciellt jobbigt. Då man har flyt och det är roligt att springa, precis hela passet. Sådana pass har jag inte haft många av på sista tiden, knappt några alls, men det hjälper alltid att få springa på nya ställen, så trots min inledande mening så drömmer jag just nu om att få springa på nya ställen - för att jag jagar känslan.

 

I New York brukar jag ha den rätta känslan under varje löppass.

 

Sådär avlägset drömmer jag också om att vara superduktig på calisthenics och yoga och sånt, men man blir inte bra på sånt man inte tränar, så det är mer en dröm som jag eventuellt börjar jobba på i framtiden då jag vill ha ett nytt fokus. Det är inte aktuellt just nu, för det känns inte lockande, det skulle bara vara roligt att kunna.

Publicerad 16.06.2015 kl. 20:04

15. Mina löparskor.

Jag gillar löparskor. Olika pass kräver (enligt mig) olika typer av skor och jag gillar också att (ibland) kunna matcha skorna med kläderna. Dessutom mår mina fötter bra av variation, samtidigt om jag har en del favoritskor som jag återkommer till och äger flera par av (oftast med olika årgång). De här skorna har jag i bruk just nu:

 

 

På bilden finns 23 par skor, men tre av paren promenerar jag mest i och två av paren används på gymmet. De finns ändå med eftersom jag också springer i dem, gymskorna är alltså också löpbandsskor. Jag brukar ofta få frågan om jag faktiskt hinner springa i alla och jodå, alla används. Däremot (men det här kan jag inte säga så att mina bebisar hör) så kan det eventuellt vara så att jag favoriserar vissa par framom andra. Eventuellt.

 

På bilden finns alltså:

  • Adidas Adizero Boston Boost
  • Airia One
  • Hoka One One Stinson Tarmac
  • Icebug Anima2-L
  • Merrell Mix Master Move Glide
  • Merrell Pace Glove
  • New Balance WT110
  • Newton Distance
  • Nike Air Pegasus+ 29
  • Nike Air Pegasus+ 30 (lila och gröna)
  • Nike Air Pegasus+ 30 (NikeiD)
  • Nike Free 3.0
  • Nike Free 4.0
  • Nike Free 5.0 (gröna)
  • Nike Free 5.0 (lila)
  • Nike Free 5.0 (NikeiD)
  • Nike Free Flyknit 4.0
  • Saucony Grid Type A3
  • Saucony Kinvara
  • Saucony Kinvara 2
  • Saucony Kinvara 3
  • Saucony Kinvara 5
  • Vibram Fivefingers Bikila

 

Jag har också ett par Salomon Speedcross C3 som inte finns med på bild.

Publicerad 15.06.2015 kl. 20:33

14. Hälsohets.

Hälsohets. Ordet har en negativ klang och jag tycker det är synd. I grund och botten är ju problemet egentligen inget problem, utan bara något bra. Det existerar ett fokus på hälsa och välmående, vilket syns speciellt tydligt på sociala medier. Tyvärr är definitionen av hälsa väldigt varierad och det leder då till den här hälsohetsen, som jag hoppas att jag inte är en del av.

 

Min förhoppning är att min blogg och mitt instagram-konto ska kunna inspirera människor till träning. Jag vill kunna förmedla både träningsglädje och träningsinspiration och på basen av den feedback jag får så lyckas jag ganska bra. Jag vill kunna visa på att hälsosam inte är det samma som anorektiskt eller ortorektisk.

 

Så, jag skulle alltså inte vilja att ordet hälsohets skulle existera, för jag skulle inte vilja att någon skulle känna sig hetsad av det hälsofokus som existerar, utan snarare att folk skulle kunna känna sig inspirerade.

Publicerad 14.06.2015 kl. 20:58

13. Favoritmusik.

Jag lyssnar på musik ganska ofta då jag tränar, men kan inte säga att jag har någon direkt favoritmusik. Jag lyssnar oftast på någon lista på Spotify, alltså en lista jag inte satt ihop själv. De listor jag lyssnar på består oftast av radiohits, eventuellt lite eurodance eller pop/techno från 90-talet, eller lite hits från tio år tillbaka eller så.

 

Föga orginellt, men den musiken har oftast en rätt så bra rytm att träna till och jag är sist och slutligen inte så kräsen. Väljer dock helst bort metal och dubstep.

Publicerad 13.06.2015 kl. 21:11

Helsinki Halfmarathon - ett lopp som rekommenderas!

Förra veckan for jag och min mamma till Helsingfors på en liten minisemester. Fokus var på att komma bort, koppla av och umgås, men på lördagsförmiddagen hann jag också med att springa Helsinki Halfmarathon.

 

Loppet är relativt nytt. Det ordnades första gången ifjol och det ordnas av Runner's high. Jag anmälde mig ganska sent och hade som intention att springa på strax under två timmar och fokusera på att njuta av loppet och ta lite bilder och så.

 

 

Vi besökte expon redan på torsdagen. Den var ganska liten, men där fanns en some-vägg, så jag var ju förstås tvungen att ta en bild. Eller, vi tog massor av bilder, för det var hård vind och mitt hår var överallt. 

 

På lördagen gick starten redan klockan 8.40, vilket är rätt ovanligt för lopp här. Jag tyckte det var en ganska idealisk starttid, för vi fick perfekt väder (senare på dagen var vädret mycket sämre). Det var soligt, inte speciellt mycket vind och kanske 12 grader varmt. Alldeles lagom. 

 

I starten fick man själv ställa sig där man tyckte att man skulle stå för dagen. Det här var enda stället där det var lite otydligt hur det skulle gå till, skulle man stå framför flaggan med rätt beräknad sluttid eller bakom den? Då farthållarna dök upp var det lättare att veta, men jag var inte enda som stod på fel ställe. Det fanns dock gott om tid (och plats) att byta ställe.

 

Från startfållan. Den orangea t-shirten är den som alla deltagare fick (herrarnas var svart).

 

Det var någonstans mellan 2000 och 3000 löpare som startade och jag ställde mig strax framför 1:50-farthållarna. Kände mig lite optimistisk, trots att jag hade tänkt springa på kring två timmar. Då starten gick var det trångt, men inte för trångt och det verkade som att folk ställt sig på rätt plats, för man behövde inte springa om en massa folk och det kom inte heller folk omspringande bakifrån. 

 

Jag verkligen njöt av att springa. Det kändes lätt att hålla den fart som folk omkring mig höll och det var först efter 5 km som leden tunnades ut något och jag fick börja ta ett mer aktivt val gällande vilken fart jag ville hålla. Någonstans strax innan filmade jag också en kort sekvens och publicerade den i farten på Helsinki Halfmarathons instagramkonto (det var en utmaning att springa och posta filmer samtidigt).

 

Solen sken, vi sprang längs havet och jag njöt.

 

Då leden tunnades ut valde jag att öka något. Inte mycket, men lite grann. Det kändes lätt och skönt att springa och jag hade ju ingenting att förlora. Jag gick definitivt inte för PB, men det skadade ju inte att go with the flow, så att säga.

 

Rutten var varierande och gick rätt så mycket längs med havet. Vi sprang förbi Salutorget där det var stor publik och det var häftigt då man närmade sig de hoodsen att se Domkyrkan torna upp sig i horisonten.

 

 

Det var ett parti där någonstans vid halv loppet som var lite tråkigare sett till vyer och så, men det var inte speciellt långt och det var lättlöpt så det gjorde absolut ingenting. Sen kom vi ut till Arabiastranden där massor av folk stod och hejade och det var supervackert (jag filmade lite igen och la ut det på HHM:s instagramkonto). Efter Arabiastranden kom vändpunkten, så vi fick springa tillbaka längs den igen - det var det absolut inget fel på!

 

Efter detta kom vi strax till det enda partiet som var lite jobbigare på banan. Det gick rätt så mycket uppför. Lite dumt att det kom på slutet, men hade man kollat höjdkurvan på förväg så visste man ju om det och jag hade faktiskt väntat att det skulle vara lite värre, även om jag faktiskt var trött då jag äntligen kom upp. Det var också typ enda gången jag faktiskt kände mig trött under loppet.

 

Sen var det i princip bara nerförsbacke. Vi kom ner till Tölöviken och då såg man redan målet.

 

Där borta vid Finlandiahuset väntar målet.

 

Tror att många var glada åt den här skylten.

 

Jag satsade aldrig på någon slutspurt, utan istället valde jag att bibehålla mitt jämna tempo ända in i mål. Gick i mål på 1.48 och trots att jag var 12 minuter från PB var jag riktigt nöjd. Nöjd för att jag hade haft så roligt, nöjd för att jag kunnat njuta av loppet och ändå springa i mål på en hyfsad tid, nöjd för att arrangemangen var så himla bra. Nöjd helt enkelt.

 

Medaljerna var stora och tunga. Snyggare och mer bastanta än någon av mina FM-medaljer. Stort plus på den!

 

Direkt efter målgång fick man alltså medalj och så fick man fylla en goodiebag med sponsorprodukter. Det var Lidls Sportyfeel som stod för det mesta (återhämtningsdryck och proteinbars) tillsammans med Bavaria (alkoholfri öl, som jag inte tog) och Vaasan kunto (en påse bröd). Återhämtningsdrycken var riktigt god (fanns i smakerna blåbär och vanilj, båda var goda) och jag tycker det var precis det som man behöver då. Den hade ett bra förhållande mellan kolhydrater och proteiner och den innehöll ganska mycket energi (330 kcal/burk), vilket är bra för återhämtningen. Längre fram fanns också vatten och sportdryck, men speciellt sportdrycken passar nog bättre under loppet än efter.

 

Jag skulle hoppa högt, men det ville inte riktigt fastna på bild.

 

Efter loppet fick man också njuta av en kort återhämtande massage helt gratis. Köerna blev dock långa till detta, så jag gjorde det inte själv, men jag tycker det var en fantastisk service. 

 

Jag och mamma stannade kvar och hejade på resten som kom i mål och det var roligt att se att loppet verkligen var till för alla. Det var många som kom i mål också efter två och en halv timme, vilket det sällan är på mindre lopp och de hade t.o.m. farthållare för 2:30, vilket jag inte vet om jag sett tidigare. Farthållarna var för övrigt superbra och peppande (jag såg en hel del av 1:50-farthållarna och har hört samma om farthållarna på andra sträckor). Och alla som skötte trafiken (de var MÅNGA) var också superbra. Jag vet inte om jag någongång sprunigt ett så välarrangerat lopp, det märks att det ordnas av erfarna löpare.

 

Bonusbild på vacker vy från rutten.

 

Nästa år går loppet den 11 juni. Jag kommer med största sannolikhet att springa. Om man anmäler sig inom juni betalar man bara 29 euro och då får man dessutom en träningströja OCH en lopptröja (i år var båda jättebra, jag sprang loppet i träningströjan och har också använt lopptröjan). Ganska bra deal, va? Tycker ni ska komma och springa med mig nästa år i Helsingfors alltså!

Publicerad 13.06.2015 kl. 10:00

12. Sommarlista; det här vill jag träna i sommar.

 

 

1. Löpning

Det här kommer knappast som en överraskning. Jag tycker om att springa. Det är det jag gör. Tyvärr har löpningen känts rätt så tung den senaste månaden, men jag hoppas att det ska vända. Jag skulle vilja kunna springa intervaller och riktiga långpass igen. Dessutom skulle jag vilja få in fler tävlingar, speciellt sådana som skulle vara lika roliga att springa som Helsinki Halfmarathon (mer om det loppet senare). Vet inte när jag senast sprungit ett lopp som varit så roligt, men så sprang jag också bara av den anledningen - vilket varit ett mål i år.

 

Bild från en mycket mysig morgonrunda ifjol som jag avslutade med ett dopp i havet och yoga på bryggan. Älsk!

 

2. Styrketräning

Många väljer att skippa gymmet på sommaren, men jag vill inte göra det. Det är skönt att trötta ut musklerna på ett annat sätt än genom att springa och jag längtar till och med efter den där kvalmiga, supersvettiga känslan man får på gymmet då temperaturen utomhus närmar sig 30 grader. Vi är inte direkt där ännu...

 

Ifjol hade jag superkrulligt hår och var ofta på gymmet. Också på sommaren.

 

3. Cykling

Jag skäms över att jag inte inlett cykelsäsongen än. Ifjol började cykla i MARS, och det hade varit helt möjligt också i år, men det har inte blivit av än. Jag vill, men för varje dag som går blir tröskeln högre. Men jag ska. Och vi ska troligen på cykelsemester i år också, precis som 2013 och 2014 och då, om inte förr så får jag ihopsamlat en hel del kilometer.

 

Ifjol cyklade jag ganska mycket. Saknar det.

 

4. Promenader

Varför gå när man kan springa? Ja, det kan man fråga sig, men för mig handlar det helt enkelt om att det är skönt. Jag tycker om att gå i skogen med min man och min hund. Jag tycker om att ta en morgon- eller kvällspromenad, ensam eller med sällskap. Det är kravlöst, jag får frisk luft, men framför allt så tycker Muffins också om det och jag tycker om min Muffins.

 

Min fina Muffins. Hon älskar skogen, speciellt om det finns en sjö där eller om det är bredvid havet. Och hon älskar att promenera. Min fina, fina plutt.

Publicerad 12.06.2015 kl. 17:12

11. Min bästa träningskompis.

Jag tränar nästan alltid ensam. Det är på något sätt enklast, för det är alltid lite meck med att få tider att passa ihop med andras tider. Med det sagt så tycker jag ändå att det då och då kan vara riktigt trevligt att springa en runda med någon annan också, och skulle det vara lättare att få synkat scheman, så skulle jag säkert springa ännu oftare med andra. 

 

Jag har en del folk som jag springer sådär sporadiskt med. Ibland den ena, en annan gång den andra och jag tycker om dem allihop. Den person som jag tänker nämna här tränar jag inte tillsammans med jätteofta, dels för att hon bor i Jyväskylä under skolåren och dels för att ... ja, ni vet, vi hittar inte alltid en gemensam tid som funkar. Det som är så bra med henne är att hon alltid är på gott humör, hon går att prata med om allt, det blir aldrig tråkigt att träna med henne, vi har alltid något att prata om, men det är också helt okej att bara vara tyst utan att det blir konstigt ... ja, en ideal träningspartner helt enkelt.

 

Jag och Ella, vid Genevesjön 2011.

Publicerad 11.06.2015 kl. 13:41

10. Ett brev till min gympalärare.

Som de flesta redan vet så jobbar ju jag numera som lärare och jag jobbar eller har jobbat i två av de tre skolor jag gått i under min skoltid. Därmed är jag eller har varit kollega med mina gamla gymnastiklärare och jag har också själv undervisat i gymnastik ett läsår. Men jag ska ändå skriva ett brev till min gymnastiklärare i högstadiet.

 

Kära Sussi,

Tack för allt. Jag förstår först nu vilket fantastiskt jobb du och alla dina kollegor i alla möjliga ämnen gör. Jag tyckte alltid om gymnastiken, även om jag nog hade kunnat vara utan både simning och längdskidåkning. Jag förstår dock nu att det inte var möjligt att bara spela fotboll och innebandy, jag vet att ni måste följa läroplanen och jag vet också att alla inte tycker om fotboll och innebandy. 

 

Tack för att du alltid hade en så avslappnad attityd. Vi utnyttjade kanske det ibland för att inte behöva simma (t.ex.), men vi visste nog redan då att du också visste det och det gjorde att vi inte heller försökte komma undan så ofta.

 

Tack för att det alltid räckte med att man försökte. Jag kommer så väl ihåg det där förhatliga momentet i det fysiska testet. Det där där man skulle hänga med hakan ovanför räcket och händerna vända från sig. Mitt rekord var fyra sekunder, oftast blev det noll. Men det var aldrig underkänt, för jag försökte. Än idag klarar jag inte av det där (och jag har försökt - många gånger). Jag har styrkan, men jag kan inte få till tekniken. 

 

Tack för att du ännu idag är en så härlig person. Jag blir alltid glad av att träffa dig. Jag vet att du har och har haft många elever som inte alls inser vilken tur de har som får ha dig som lärare, men jag hoppas att du har ännu fler som fattar.

 

Kram,

Johanna

Publicerad 10.06.2015 kl. 20:24

9. Träningskläder jag minns.

Det här inlägget blir lite tråkigt då jag inte har bilder på de plagg jag minns, men de digtala bilderna kom lite för sent helt enkelt. 

 

Som jag nämnde redan tidigare så spelade jag fotboll under stor del av min barn- och ungdomstid. Jag var målvakt och jag minns hur varma målvaktbyxorna var under varma sommardagar och hur jag ibland önskade att jag kunde ha shorts istället, men det funkade inte speciellt bra med knäna. Jag minns min första målvaktströja. Den var grön. Och jag minns min första (?) keps som jag hade då jag stod i mål. Den var röd, och det stod "Biten" på den, för jag hade fått/vunnit den från programmet Idrottsbiten. Jag minns också doften/odören av svettiga benskydd. Kan sakna de där fotbollstiderna ibland.

 

Jag minns också de första träningsplaggen jag skaffade då jag började träna "på riktigt" nu i vuxen ålder. Jag köpte ett par knälånga, svarta adidastights och en ärmlös, ljusblå, löst sittande (men med tight resår nertill) topp från adidas. Eventuellt finns plaggen kvar i någon gömma ännu, men det är inte säkert. Jag tyckte i alla fall att de var väldigt snygga då.

 

Nutidens träningskläder finns det bättre dokumentation för. Som här: ett av mina absoluta favoritplagg, Newlines bat sleeve. Bara väntar på lite varmare väder så jag kan ha den sådär till vardags också och inte bara på gymmet.

Publicerad 09.06.2015 kl. 19:59

8. En framtidsdröm.

Egentligen skrev jag ju detta redan tidigare, men en träningmsässig framtidsdröm för mig är definitivt att kunna springa så länge som möjligt och att kunna slå världsrekord i äldsta dam som sprungit ett maraton. 

 

En annan framtidsdröm, som kändes rätt realistisk för två år sen och mindre realistisk nu, är att slå finskt rekord på 100 km. Rekordet är mindre än 30 minuter snabbare än min snabbaste tid och det känns (kändes) inte som en omöjlighet. Men det är dock en bisak, huvuddrömmen är nog att kunna hålla igång med träningen också då jag är gammal, för det är ju något jag verkligen tycker om.

Publicerad 08.06.2015 kl. 12:57

7. Alltid i min träningsväska.

Löpning är ju en tacksam träningsform på det sättet, att man inte behöver ha någon träningsväska. Jag drar på mig mina springkläder, springer iväg hemifrån och kommer tillbaka hem. Ibland har jag med mig en vätskeryggsäck med vatten, pengar, mobil och eventuellt energi, men för det mesta inte.

 

Däremot har jag ju alltid med mig en väska till gymmet, så jag ger er innehållet i min gymväska istället.

 

 

I min gymväska finns alltid:

  • skor (Nike Free Flyknit om jag inte tränar ben och Inov8 Fastlift 305 om jag ska träna ben, alltså knäböja)
  • shaker med aminosyror
  • trådlösa hörlurar (i det svartblå fodralet)
  • träningsdagbok för styrketräning + penna
  • handskar för styrketräning

 

Ibland har jag också med mig mitt lyftarbälte och rätt så ofta ligger också en proteinbar eller riskakor och väntar på mig tills efter träningen. Jag tränar på ett gym ett par kilometer bort och tränar ofta ca. 90 minuter så det brukar vara bra att äta något smått innan jag är hemma (för där finns det sällan mat som väntar på mig direkt). Nycklar och mobiltelefon finns förstås också i väskan.

Publicerad 07.06.2015 kl. 12:00

6. Favoritcitat eller motto.

Publicerad 06.06.2015 kl. 12:00

5. Mitt stoltaste ögonblick.

Mitt stoltaste ögonblick är ingen lätt sak att skriva om, eftersom jag rent generellt är en person som genast börjar fundera över nästa mål och vad jag kunde ha gjort bättre/vad jag är missnöjd med. Jag tar mig liksom inte tid att vara stolt över något, utan är redan på väg vidare och på vägen dit klankar jag ner på mina prestationer. Det är något jag är medveten om och försöker jobba på, men det är inte det enklaste.

 

Tänker ändå lista några ögonblick som jag är stolt över. Då jag nått mitt mål eller övervunnit svåra omständigheter. De kommer i kronologisk ordning, inte i viktighetsordning.

 

  1. Mitt första maraton
  2. Mitt första ultra
  3. Mitt (hittills) enda lopp på 48 timmar
  4. Målgången i Ultrabalaton
  5. Mitt FM-guld och FM-silver på 100 km

 

1. Mitt första maraton sprang jag i Rovaniemi år 2009. Jag hade haft en tuff vår med svår anemi (Hb var nere på 80 och jag hade kört på som vanligt och fattade inte varför pulsen var så hög hela tiden), men hade precis hunnit repa mig. Mitt mål var att springa på under fyra timmar och jag gick i mål på 3:58:52 efter ett jämnt disponerat lopp som kändes lätt hela vägen. En ganska osannolik känsla under första maratonloppet! Dessutom slutade jag på en tredje plats.

 

 

2. Mitt första ultra

Bara en dryg månad efter mitt första maraton sprang jag mitt första ultra: ett sex timmars lopp i Nurmo. Jag hade som mål att springa 60 km, men kom mig drygt 63 km och vann loppet! Dessutom slog jag nytt personbästa på maraton (man fick officiell maratontid) med hela sex minuter.

 

3. Mitt (hittills) enda lopp på 48 timmar

Det här loppet minns jag mest med fasa. Det ösregnade i ungefär ett och ett halvt dygn, vilket innebar mer skavsår och blåsor än normalt. Dessutom innehöll banan vi sprang runt en 180 graders sväng som hela tiden var åt samma håll och det slet enormt på vänster smalben som kändes som att det skulle gå av (vi var många löpare med samma problem). Det var hemska dygn. Jag grät, jag hatade allt och alla, men jag gav inte upp. De sista sex timmarna hade jag ny energi och sprang fokuserat och disciplinerat och klarade till sist av att lägga en distans på över 250 km bakom mig.

 

Sprang stora delar av loppet i engångsregnrock. Jag var ändå inte torr.

 

4. Målgången i Ultrabalaton

År 2012 for jag iväg med Sandra till Ungern för att springa runt en sjö. Loppet var 212 km långt och vi tänkte väl att det skulle gå att avverka på 24-28 timmar,lite beroende på omständigheterna. Vi hade dock inte räknat med att omständigheterna skulle innebära över 40 graders hetta (i skuggan) och ingen skugga... Jag klarade inte av att springa i hettan och Sandra hade svårt på natten (då det var svalare och jag kunde springa). Men vi hade bestämt att springa loppet tillsammans och vi höll ihop och vi tog oss i mål - vilket inte särskilt många gjorde det året.

 

 

5. Mitt FM-guld och FM-silver på 100 km

År 2012 i augusti sprang jag mitt andra 100 kilometers lopp någonsin. Det första var 2010 i ösregn, storm, natt och ett par plusgrader. Det tog mig 11 timmar och 16 minuter. På FM 2012 var förhållandena bättre, men banan tyngre. Många små uppförsbackar och många varv gjorde att mina ben blev väldigt sjuka, men jag lyckades ändå ta mig i mål påtiden 9:39:45 och därmed ta FM-guld.

 

År 2013 deltog jag i FM igen. I bättre form än någonsin. Målet var satt på under 9 timmar (och FM-guld), men tyvärr missade jag det med några minuter och det blev ett FM-silver. Är ändå stolt över att jag förbättrade mig med 36 minuter på mindre än ett år och mitt resultat är ett av de bästa damresultaten i landet någonsin.

 

 

Det finns förstås andra händelser jag är stolt över, också icke-träningsrelaterade, men jag ska väl inte skriva ihop en hel roman här heller. Rubriken ville ju faktiskt inte ha mer än ett ögonblick, så jag har redan tänjt på gränserna. Hoppas ändå att det ska komma fler ögonblick som jag kan addera till den här listan i framtiden.

Publicerad 05.06.2015 kl. 12:00

 

Foto: Tor Wennström, Hbl.

 

Jag heter Johanna och jag är en löpare. Faktum är att jag är en ultralöpare. Jag har sprungit ultralopp på upp till 48 timmar och tror inte att det finns någon gräns för hur långt man kan springa. Ni får gärna kontakta mig på: johanna.hedvik [ät] gmail.com



Personbästa:

Halvmaraton 1:36:52 (2013)
Maraton 3:29:26 (2012)
100 km 9:03:43 (2013)
6 timmar 63,054 km (2009)
(Inofficiellt ~68 km (2013))
24 timmar 162,73 km (2010)
(Inofficiellt ~170 km (2012))
48 timmar 251,2436 km (2011)