5. Mitt stoltaste ögonblick.

05.06.2015 kl. 12:00

Mitt stoltaste ögonblick är ingen lätt sak att skriva om, eftersom jag rent generellt är en person som genast börjar fundera över nästa mål och vad jag kunde ha gjort bättre/vad jag är missnöjd med. Jag tar mig liksom inte tid att vara stolt över något, utan är redan på väg vidare och på vägen dit klankar jag ner på mina prestationer. Det är något jag är medveten om och försöker jobba på, men det är inte det enklaste.

 

Tänker ändå lista några ögonblick som jag är stolt över. Då jag nått mitt mål eller övervunnit svåra omständigheter. De kommer i kronologisk ordning, inte i viktighetsordning.

 

  1. Mitt första maraton
  2. Mitt första ultra
  3. Mitt (hittills) enda lopp på 48 timmar
  4. Målgången i Ultrabalaton
  5. Mitt FM-guld och FM-silver på 100 km

 

1. Mitt första maraton sprang jag i Rovaniemi år 2009. Jag hade haft en tuff vår med svår anemi (Hb var nere på 80 och jag hade kört på som vanligt och fattade inte varför pulsen var så hög hela tiden), men hade precis hunnit repa mig. Mitt mål var att springa på under fyra timmar och jag gick i mål på 3:58:52 efter ett jämnt disponerat lopp som kändes lätt hela vägen. En ganska osannolik känsla under första maratonloppet! Dessutom slutade jag på en tredje plats.

 

 

2. Mitt första ultra

Bara en dryg månad efter mitt första maraton sprang jag mitt första ultra: ett sex timmars lopp i Nurmo. Jag hade som mål att springa 60 km, men kom mig drygt 63 km och vann loppet! Dessutom slog jag nytt personbästa på maraton (man fick officiell maratontid) med hela sex minuter.

 

3. Mitt (hittills) enda lopp på 48 timmar

Det här loppet minns jag mest med fasa. Det ösregnade i ungefär ett och ett halvt dygn, vilket innebar mer skavsår och blåsor än normalt. Dessutom innehöll banan vi sprang runt en 180 graders sväng som hela tiden var åt samma håll och det slet enormt på vänster smalben som kändes som att det skulle gå av (vi var många löpare med samma problem). Det var hemska dygn. Jag grät, jag hatade allt och alla, men jag gav inte upp. De sista sex timmarna hade jag ny energi och sprang fokuserat och disciplinerat och klarade till sist av att lägga en distans på över 250 km bakom mig.

 

Sprang stora delar av loppet i engångsregnrock. Jag var ändå inte torr.

 

4. Målgången i Ultrabalaton

År 2012 for jag iväg med Sandra till Ungern för att springa runt en sjö. Loppet var 212 km långt och vi tänkte väl att det skulle gå att avverka på 24-28 timmar,lite beroende på omständigheterna. Vi hade dock inte räknat med att omständigheterna skulle innebära över 40 graders hetta (i skuggan) och ingen skugga... Jag klarade inte av att springa i hettan och Sandra hade svårt på natten (då det var svalare och jag kunde springa). Men vi hade bestämt att springa loppet tillsammans och vi höll ihop och vi tog oss i mål - vilket inte särskilt många gjorde det året.

 

 

5. Mitt FM-guld och FM-silver på 100 km

År 2012 i augusti sprang jag mitt andra 100 kilometers lopp någonsin. Det första var 2010 i ösregn, storm, natt och ett par plusgrader. Det tog mig 11 timmar och 16 minuter. På FM 2012 var förhållandena bättre, men banan tyngre. Många små uppförsbackar och många varv gjorde att mina ben blev väldigt sjuka, men jag lyckades ändå ta mig i mål påtiden 9:39:45 och därmed ta FM-guld.

 

År 2013 deltog jag i FM igen. I bättre form än någonsin. Målet var satt på under 9 timmar (och FM-guld), men tyvärr missade jag det med några minuter och det blev ett FM-silver. Är ändå stolt över att jag förbättrade mig med 36 minuter på mindre än ett år och mitt resultat är ett av de bästa damresultaten i landet någonsin.

 

 

Det finns förstås andra händelser jag är stolt över, också icke-träningsrelaterade, men jag ska väl inte skriva ihop en hel roman här heller. Rubriken ville ju faktiskt inte ha mer än ett ögonblick, så jag har redan tänjt på gränserna. Hoppas ändå att det ska komma fler ögonblick som jag kan addera till den här listan i framtiden.

Kommentarer (2)
Spamfilter
Skriv siffran 10 med bokstäver:
Du är ju helt fenomenal!! Jisses vad impad jag är!
Erika06.06.15 kl. 11:35
Tack ska du ha!! :) Det känns som ett annat liv faktiskt, blir riktigt imponerad av mig själv ibland :)
08.06.15 13:02
Helt orealistiska (för mig!!) mål som du har genomfört. IMPONERANDE!! :-)

Kram M
Rund är också en form!06.06.15 kl. 11:41
Tack!! Känns orealistiskt för mig också ibland, speciellt nu när allt går lite trögt. Men allt är möjligt, tydligen! :) Kram!
08.06.15 13:03

 

Foto: Tor Wennström, Hbl.

 

Jag heter Johanna och jag är en löpare. Faktum är att jag är en ultralöpare. Jag har sprungit ultralopp på upp till 48 timmar och tror inte att det finns någon gräns för hur långt man kan springa. Ni får gärna kontakta mig på: johanna.hedvik [ät] gmail.com



Personbästa:

Halvmaraton 1:36:52 (2013)
Maraton 3:29:26 (2012)
100 km 9:03:43 (2013)
6 timmar 63,054 km (2009)
(Inofficiellt ~68 km (2013))
24 timmar 162,73 km (2010)
(Inofficiellt ~170 km (2012))
48 timmar 251,2436 km (2011)