Vad har hänt sedan senast?

Publicerad 14.05.2016 kl. 16:09

Man skulle kanske kunna tro att jag, efter att inte ha skrivit blogginlägg på nästan fem månader, skulle ha en hel del att berätta, men så är det faktiskt inte.

 

Hösten, vintern och delvis också våren, har varit ett enda mörker för mig. Egentligen har det pågått betydligt längre än så, men det blev outhärdligt till sist. Så den här tiden som gått här sedan december har jag mest bara fokuserat på att orka. Orka stiga upp på morgnarna, orka fungera, orka leva. Skulle jag inte ha haft mitt jobb och min träning så skulle det knappast ha gått alls, men jag har hämtat min energi där.

 

Jag tankade både mental energi, D-vitamin och endorfiner på Bali över jul.

 

Jag pausade mitt samarbete med min löptränare, eftersom jag bara blev sämre och sämre under hösten och vintern, och istället har jag fokuserat på att träna sådant som varit roligt och ångestfritt. Det var så jag började gå på gruppträningar på gymmet igen (danspass och steppass), för där fick jag svettas utan att ha tider och pulszoner "från förr" att jämföra mig med. 

 

Förutom gruppträningen så har yogan hjälpt mig, i alla fall med att ibland hitta en stunds sinnesro. Jobbar ännu på smidigheten.

 

Så de här månaderna har gått på rutin. Jag har jobbat och tränat, tränat och jobbat. Jag har sprungit mycket mindre än jag gjorde för några år sedan, men min totala träningsmängd är fortfarande hög, jag bara tränar mer varierat nu. Jag har hunnit fylla år (närmar mig 30 alltför snabbt), men inte så mycket mer än det. Däremot har jag börjat kunna springa lite bättre igen, men det förtjänar ett helt eget inlägg. Lite senare.

Kommentarer (2)
Spamfilter
Skriv siffran 10 med bokstäver?
Jag har saknat dina inlägg!
Det är så jobbigt när det bara går neråt. Träning är en bra terapi även för mig men även natur och trädgård får mig att hålla mig uppe.
En massa kramar till dig
Cecilia14.05.16 kl. 18:25
Tack, det var roligt att höra! Och nej, det är inte alls roligt när det bara går neråt. Träning är dock en underbar terapiform och jag skulle inte klara mig utan endorfinerna därifrån. Däremot kan jag nog varva ner också på andra sätt, t.ex. genom att vandra i skogen eller genom att läsa en bra bok. Kram!
16.05.16 21:27
"Efter mörker kommer ljus" ;-) Det finns komplicerade problem, men få omöjliga. Jobbar man tillräckligt smart, tillräckligt länge, åstadkommer man de mest otroliga resultat. Exempelvis trodde jag för några år sedan att min löpning var körd, men nu är jag igång igen lite mer kontinuerligt hållbart, ca. 30 000 km cykling senare - ingenting är omöjligt!
Fredric16.05.16 kl. 14:50
Så är det! Det skulle vara alltför tungt att leva om man inte kunde ty sig till hoppet om att det nog blir bättre om man kämpar. Och oftast blir det ju faktiskt det! Kul att du kunnat börja springa igen! :)
16.05.16 21:28

 

Foto: Tor Wennström, Hbl.

 

Jag heter Johanna och jag är en löpare. Faktum är att jag är en ultralöpare. Jag har sprungit ultralopp på upp till 48 timmar och tror inte att det finns någon gräns för hur långt man kan springa. Ni får gärna kontakta mig på: johanna.hedvik [ät] gmail.com



Personbästa:

Halvmaraton 1:36:52 (2013)
Maraton 3:29:26 (2012)
100 km 9:03:43 (2013)
6 timmar 63,054 km (2009)
(Inofficiellt ~68 km (2013))
24 timmar 162,73 km (2010)
(Inofficiellt ~170 km (2012))
48 timmar 251,2436 km (2011)